Aftonbladet – 17 augusti 1833, sida 3

ANERDOT. . (ur en Fransysk Karlistisk tidning). Under Carl X:s oeh dess familjs vistande i Holyrood fick Hertigen af Bordeaux lust att besöka de nordliga klanerna. Han ankade således den Skottska nationaldrägten, och begaf sig på vägen, åtföljd af sin farfar, men hvilken endast följde honom till Aberdeen, i det han för den öfriga resan anförtrodde horom åt. Skottarnes svärmiska kärlek, hvilka i honom trodde sig se en af sina Stuartars sista ättlingar, hvilken en storm kastadt på deras fäderneslands kust, hvarifrån deras stam så länge. varit förjagad. I Aberdeen skildes de åt. Den unga prinsen tog vägen åt Norden, och kovungen återvände till Holyrood, resande långsamt, och med ett hjerta, som ännu kände alla en konungs sorger och en landsflygtings lidanden. Det blef mörkt, -och konungen fann endast ett litet, ensamt stående värdshus, att hvila ut uti i några timmar; det syntes endast lofva få beqvärveligheter. Carl X beslöt likväl att stanna qvar här, steg ur vagnen, och lät kalla värden in i det låga gästrummet, hvarest han satte sig ned vid törfbrasan, som. brann ispisen. Emedlertid hade det blifvit helt och hållet mörkt, och rummet upplystes blott af brasans svaga sken; detta nedrökta herberge: hade en anstrykning af sorgsenhet ock melankeli, som trängde sig på hvar och en, som inträdde deri. Carl X kunde icke emotstå dess inflytande, och under de få minuter, som förflöto innan värdens ankomst, försänktes han så i sina tankar och minnen, att han, sittande med hnafvudet lutande mot banden, slutligen icke blef varse den inträdande. Värden var en gammal man, som genomlefvat många hekymmerfulia dagar, och de få strödda hårstråen på hans hufvud hade förlorat sin färg. an blef stående, väntande ett svar på den fråga, han gjort sin gäst, hvars namn och rang han icke kände. Hvad befaller nådig Hern? var frågan. Konungen upplyfte slutligen hufvudet, betraktande sin värd, och förklarade att han önskade tillbringa natten i hans hus. Nådig Herrn torde få ctt dåligt qvarter, ty jag har ingenting annat, än två små rum här ofvanpå ; milt hus är gammalt ochffönstren otäta, vi vilja emedlertid göra det bästa. — Har ni intet annat rum här på nedra botten? frågade konupgen. IHvart bär dennadörr? hvarvid konungen pekade på en sådan i rummet. Denna dörr, Herre,? svarade värden, i det han höjde sitt hufvud så mycket han förmådde och kom i en rörelse, som han förgäfves sökte dölja, denna dörr skall, så länge jag lefver, icke öppnas för någon, och om min son gär afseende på sin faders välsignelse eller förbannelse, så skall hon icke heller öppnas efter min död. Förlåt, ferrc, att jag måste neka Ev inträde i detta rum, men min far gaf mig på sin dödssäng för första gången nyckeln dertill, och jag mår ste lofva honom att aldrig gå dit in. Ännu har jag icke blifvit mia fader olydig, detta rum blir tillslutet; det är mig lika så heligt som min faders graf — Ni är en hederlig man, sade Carl, ni hedrar ev fars vilja, och derföre skall också ert minne hållas i helgd af er son, det var förmodligen en stor händelse, som gjorde detta rum så vigtiet för ev far?