Aftonbladet – 13 augusti 1833, sida 3

Lr ös het) IUM ME ve TR 6 nn a . nadssätt var ganska enkelt och tarfligt, likaså hans drägt och detta både hemma och 1 fält. Vid allmänna högtidligheter visade han dock den prakt, som tillhör majestätet. a Kenungen hatade sysslolöshet och nöjerjagt. Sjelf var han outtröttlig vid arbetet. Man såg honom redan som gosse sitta med boken i hand lånet in på nätterna. Jagt, lustfärder och dylika tidsfördrif bortlade han tidigt, och egnade sina dagar nästan uteslutande åt regeringsärem— derna. Sådana ville han äfven hafva embetsmännerne och skrapade personligt och allvärs samt, då han märkte motsatsen. Ordalagen voro efter tidens sed kraftiga. Fogdarne hotades att betala med hufvudet, eller att få repet till halsband; man igenkände sonen af Karl den nionde. En officer skulle uppföra några fästningsverk, men gick dermed både långsamt och lamt till väga. Konungen bief missnöjd. Officern anförde som ursäkt: att den hårdt tillfrusna jorden hade hindrat all gräfming. Konungen svarade: Jorden är alitid frusen för lata svin.Ett gammalt Svenskt bondespråk, hvarmed både hans farfar, farbröder och far plägade möta dylika beqvämlighetens invändningar. Höjd öfver personlig egennytta och personliga svagheter, behöfde han aldrig sky rättvisan. Vid en egotvist uppträdde han sjelf såsom part inför hofrätten, tillhöll dess ledamöter att utan afseende på personen, iakttaga alla vanliga rättegångsbruk, och berömde sedermera deras uppförande, då de enligt lagens fordran fällde en för konungen ofördelaktig, men, som han sjelf slutligen insåg, fullkomligen rättvis dom. Gustaf Adolf älskade kunskaper och läsninge Genom sitt tidiga uppstigande på thronen och ännu tidigare deltagande i regeringsärenderna, blef hans uppfostran för snart afbruten. Men ännu som konung plägade lan vid lediga stunder tillkalla sin fordna lärare Johan Skylte, och ytterligare begagna sig af dess undervis ning. Xenophon, Seneca och särdeles Hugo Grotius voro hans älsklingsförfattare. Äfven med historien sysselsatte -han sig gerna, kallande densamma en Lärarinna för lifvet. Metafysik var den enda vetenskap, som han mindre gynnade; detta måhända en följd af Skyttes och Ramistiska filosofernas ingifvelser: Gustaf Adolf utmärkte sig äfven som författare. Hans verser, om också inga mästerstycken, bära dock stämpeln af rena och upphöjda tänkesätt. Uti sin tafla öfver faderns regeringstid visar han sig deremot som en både till anda oeh framställningssätt utmärkt Häfdatecknare. Talare var han utan jemförelse den störste på hela sin tid. Konungen var af ett särdeles mildt och nedlåtande lynne, till och med så, att det af mången tadlades, i synnerhet af dem, som icke käude hans medfödda förmåga att sammansmälta personlig förtrolighet med konungsligt majestät. Han språkade gerna och vänligt, och det icke: allenast med sin närmaste omzifning, utan äfven med öfriga undersåtare af hvad stånd soar helst. Man såg honom länge sysselsätta sig med erfarna tjenstemän från embetsverken och landsorterna, med anseddare borgare, likaså med. hågder ach fandtheilarae daervmmder inhemtande