han särdeles, satte sig olta wid dess sida och språkade om fordna dagar, och om gamla kong Gösta och dess seder. Gustaf Adolfs häftiga lynne och deraf föranledda öfverilningar var ett fel, som stundom gaf anledning till ledsamma uppträden. Det bände nemligen icke sällan, särdeles i yngre åren, alt han förgick sig med häftiga ord, till och med hugg och slag, och det var honom svårt, nästan omöjligt att tygla utbrottet af sina känslor. År och erfarenhet lärde honom dock slutligen den svåra konsten att beherrska sig sjelf, och oftast kunde man blott af en hastigt öfvergående rodnad eller dragning i ansigtet gissa till hans inre rörelse. Sjelf kände och erkände han ofvannämnde sin svaghet. Men, tillade han, mina vänner kunna väl kafva öfverseende med min häftighet; likasom jag med deras fel, den enes långsamhet, den andres vin, den tredjes egennylta, o.s. v. Deremot var han lätt och snart försonad, sökande ifsigt och ädelmodigt att godtgöra hvarje förhbastande. Efterhängande groll och ovilja hyste han aldrig. Man berdttar i detta hänseende fö!sande tilldragelse. En Skottsk öfverste, vid mamn Seaton, begick vid en mönstring något fel, i anledning htaraf konungen fannsig befogad att gifva honom en förebråelse. Seaton började ursäkta och försvara sig, hvarvid ordvexlingen tog en så Lhflig vändning, att konmagen slutligen gaf öfversten en örfil, och det midt framför hela linien. Seaton kunde naturligtvis feke erhålla någon upprättelse, utan begärde straxt afsked, och skyndade ännu samma qväll öfver Danska gränsen för att derstädes söka ny ijenst. Konungen ångrade sig snart, medtog ett par betjenter och red fter. Straxt på andra sidan gränsen träffade han Seaton. Herr öfverste, sade han, jag har både förorättat och förolämpat eder. Det gör mig ondt, ty jag anser eder vara en hederlig man, :;och derföre kommer jag att gifva upprättelse. Här utom Sverges gränsor äro Gustaf Adolf och Seaton lika goda. Se här, två pistoler, eller två värtor! Hämna eder, om .ni kan! Seaton kastade sig till hans fötter, och bad att få lefva och dö i konungens tjenst. Gustaf Adolf omfamnade honom och de redo tillbaka till läs aret, der han i fleres närvaro omtalade den upprättelse, som Seaton hade erhållit. Ömnstaf Adolf var en bland de största härföpäre, som någonsin funnits. De många förbättringar, hvilka krigskonsten genom honom erhållit, skola framdeles närmare omtalas. Personlig tapperhet hade och visade han uti högsta grad, så att han derföre af många tadlades, såsorm den der: förblandade soldatens åligganden med fältherrens. Det Ivar dock hans öfvertygelse, att en anförare icke kan af sina seldater fordra mera mod, än han sjelf visar. Fruktan var också en för Gustaf alldeles främmande sak. Då man varnade honom, svarade ban skämtarde: ännu har ingen konung fallit för en kanonkula; — eller allvarsamt tilläggande: förtröstan på Gud är den bästa försigtigheten; — eller ock: hvilken död vore för en konung skönare än att falla för sitt folk och sin rättvisa sak? Att räkna alla hans under fälttågen genomgångna lifsfaror, är nästan ogörkhigt; nio stora ärr, utom dem ban erhöll på