och smalare; likväl hade jag annu en stund en ordentlig fotstig, såsom på Flegåere: och jemt gick det uppåt. Ändtl:gen kommo stallen, der vägen aldeles försvann och der jag icke alls kände till mig. Marken rörde sig. jag nedsjönk ända till knäet — likmycket, jag arbetade så svetten stod mig i pannan. Hur dum man ändå kan vara i drömmen! — Godt, andtligen kom jag upp; men nu blef det så brant, att jag måste krypa på alla fyra; det var annat det! Och allt värre och värre blef det — jag sätter foten på klippspetsar, och de: vagga fram och tillbska som gamla lösa tänder; svetten rann i stora droppar från pannån; jag stånkade liksom maran skulle varit åkop med mig! Men det gör ingenting — jig klifver ändå på. Jag hängde som en ödla v:d bergväggen, jorden försvann under mig — åh skräp, jag ser väl uppåt! Jag ville promt komma dit upp, men fötterna! — Jag, som likval har ben af jern, kunde icke få dem ur stället. Jag höll mig fast med naglarne, men jag kände att jag måste falla ock sade till mig sjelf: min goda vän, Jacques Balmat, om du icke kan räcka den der lilla grenen de öfver hufvudet, så kan du ta adjö af verlden! — Den förbannade grenen; jag snuddade vid den med fingerspetsarve, jag fäktade med knäna som en sotare! Den kanalje grenen! — ju, jag fick ändå tag i honom till slut. — Aldrig i min lifstid glömmer jag den natten. Hustru min väckte mig med en duktig stöt i sidan Kan Ni tänka, herre, jag bade fått tag i vennes öra och drog på det som ett stycke gummi elasticum. Då sade jag för mig sjelf: Jacques Balmat, du måste gvipa dig an ock försöka. Och å sprang jag ur sängen och drog på mig stöflarne. Hvart skall du ia vägen? frågade hustru min. — Åh, jag tänker gå bort och leta efter beigkrystaller, sade jag, ty jag ville icke att hon skulle veta utaf bvad jag hade för mig — Biif icke oiolig, tillide jag, ifall jag icke kommer hem i afton. Är: jag icke hemma till kl nio, så stannar jag q ver )å berget. — Jag tog en stark, jervskodd betgstaf, dubbelt så tjock och lång som en vanlig — fyllde min bränvivsfliska, stoppade Lite! matsäck i fickan och gaf mig åstad Jag hade redan förut en gång försökt atv öfver ishafvet stiga upp på berget, men MontMaudit var mig i vägen. Sedan bade jag fallit på den tanken, att försöka hitta på väg öfver Aiguille du Gouter, men för att devifrån komma till Dom), måste man gå ölve: en klippkant, som är en fjerdedels mil lång och blott en å två fot bred, på båda sidor ett djup af adertorhundra fot! -— Nej jag tacka: för det! — Nu beslöt jag att taga en adeles ny väg, nemligen åt berget de la Cöåte3 inom tie timmar hade jag hunvit upp på Bossonsglacieren. Jag gick öfver den, det var ivtet svårt. Fyra timmar derefter var jag vid Grands-Mulets (de sto:a mulåsvorpa Det var ändå något! Jag hide väl förtjent min frukost, åt ep bit och tog mig en klunk, — nå, det var godt och väl. — — (Fortsättning e. 3. 2.) MM AN 2 Loa 9) oa oo da OP I 4 a taANNet af