Article Image
JACQUES BALMAT, KALLAD MONT BLANC. (Ur en Resandes Anteckningar) Du ges två heliga orter, som en resande, hvilken kommer till Chamouny, icke bör underlåta att besöka: Korset vid Flegere och Ishafvet. Dessa tvenne naturunder ligga midt emot hyarandra till höger och venster om Chamouny; det finns ingen annan väg till någotdera af dessa ställen än att klättra uppför vågon af de bergskedjor, emellan hvilka Cha-mouny ligger instängdt; men då man hunnit till målet för sin mödosamma bergsvandring, belönas man med den herrligaste utsigt öfver dalen, från en böjd af ungefär 4300 fot. Ishafvet, som hämtar sin näring från Mont Blancs snöbetäckta spets, sänker sig emellan Aiguille des Gharmeaux och Pic du Grant samt utsträcker sig ända till midten af dalen. Här, sedan det likt en ofantlig orm uppfyllt det rum, som skiljer begge bergen, emellan hvilka det slingrar sig, öppnar det sitt gröna svalg, hvarur den iskalla bergströmen Arveyron med stort buller framstörtar. Vägen, som förer den resande på ryggen af detta isfält, leder ända upp till sidan af sjelfva MontBlanc, hvars kolossala massa pu icke mer faller så i ögat, derföre att man befinner sig så nära intill. — Korset vid Flegere deremot uppreser sig vid slutningen af den bergskedja, som Igger midt emot MontBlanc, Ju högre man derföre uppstiger, på det förra berget, desto mer sänker sig kolossen midt emot, lik den läraktige elefanten, som på sin kornaks befallning lägger sig ned, för att bättre låta betrakta sig. Men har man uppnått den platå hvarpå korset är upprest, så skådar ögat så tydligt, som vore man blott några hundrade steg aflägsnad, alla isberg, snöfält, klippor och skogar, dem naturen, antingen af nyck eller i födselsmärtan, strött omkring i tillfällig oordning eller efter ingifvelsen af dess fantasi. Vanligtvis. besöker man först korset vid Flegere; så sade mig åtminstone vägvisaren, som Syndikus i Chamouny skickat mig; ty alla vägvisare der subordinera under ett syndikat, som bestämmer deras tur att förrätta sin syssla, förmodligen för att hindia att ingen, på de öfriges bekostnad, fenom insinuationer hos de resande må rycka till sig all förtjensten. Som jag icke hade någon särdeles förkärlek för Ishafvet, så uppsköt jag mitt besök dit till följande dagen, och vi begåfvo oss på väg till korset vid Flegåre. Vägen dit är icke mycket besvärlig; väl träffar man här och der på ett brant ställe, en lodrätt stupande sluttning eller en slät bergvägg; men ehuru jag icke är någon särdeles skicklig bergklättrare, så drog jag mig dock temligen ärofullt ur äfventyret. Hvad vägens längd beträffar, så var det en spatsergång emot mina förra fotresor; inom tre timmar hade jag uppnått platåen, der man en face har samma målning framför sig, oe FÖ SV a. I d2 man

10 augusti 1833, sida 5

Thumbnail