Aftonbladet – 10 augusti 1833, sida 2

saledes, eiter tTalarens asigt, logen melverkar af brottslig natur ägde rum. Regeringen talade om ett annat slags föreningar, som i bredd med statsmakten ville trygga lagarnes skipande och ordningens upprätthållande, och en sådan förening gjorde ingrepp i statens rättigheter. En olycklig åsigt! som glömde att det finnes en makt, som kan gifva alla lagar kraft och eftertryck — sedernas och det allmänna tänkesältets makt. Att verka för denna makts upplysande och stärkande, och alt göra den rätt verksam, är ingen usurpation. Regeringen sjelt bör lifligt önska ett sådant sträfvande. Ett annat slags föreningar, mot hvilka regerimgen riktat silt förslag, voro såidane, som ansågo sig böra underst ödja styrelsen. — Äfven bär tala motiver ne om usurpation. Men hvarföre ville regeringen stöta ifrån sig dena hjelp, medborgare under brydsamma förhållanden högsinnadt erbjödo henne; hvarföre kalla den usurpator, som med de redligaste afsigter och glödande fosterlandskänsla ville offra lif och blod för sitt fädernesland? De politiska foreningarne äro ett herrligt medel att bilda och stärka den offentliga kraften, och att gifva en god riktning åt allmänna tänkesättet. I talarens ögon vore framför allt ett hufsudsak i lagstiftningen, nemligen att medborgaren alltid visste hvad som var förbjudet. Endast den lag vere vis, som med klarhet underrättade medborgaren om omfånget af hans pligter och hvad han hade att undfly; och det vore en egen lyckliggörande känsla att lefva i en stat, der man orm morgonen, vid sitt uppstigande, kunde säga: om jag i dag icke låter komma roig till last någon hand ling, som lagen fö rbjuder, så skall jag med trygghet i afton kunna gå till hvila, och hehöfver icke frukta att släpas såsom förbrytare inför någon domstel. Men detta vore icke möjligt, om en obestämd lag funnes, som lät tolka sig på olika sätt. Staten behöfde alldeles icke för sin säkerhet något sant allmänt förbud mot pofiliska föreningar, som regeringen nusatt ifråga. Allt vore, i talarens tanka, orättvist, som vore öfverllödigt: och om ett medel funnes, som på en enklare och friheten mindre inskränkande väg kunde uppnå samma mål, så måste detta medel väljas. Ett sådant medel Tunes, men ledde också till betraktande af dessa föreningars skuggsida. Mun kunde icke neka, att de äfven hade en sådan. Föreningar kunde lätt blifva en täckmantel för egoismen, en täckmantel för sträfvandet att bereda jäsning i sinnena, under hvars skydd enskilte kuude söka att uppnå deras, ieke sällan, oidlfa ändamåhDet kunde icke hestridas, att i många föreningar med de oskyls digaste namn, alltid fannes några medlemmar, som bildale en mera slulen förening med ett eget ändamål, under det de andra lälttrogne blott vore bestimda attfrurera såsom siittor, och icke kände föreningens bemligheter. Hvem ville väl tage sådane föreningar i försvar? Talaren trodde att det gålvos föreningar, sot alldrig kunde eller borde vara regeringen Jikgiltiga, neml. sådane som sing 30 tt på alt tillintetgöra lagarnes verksamh wet, och att förlania sjelfva statsmah ten. Mau tänke sig blott i detta häncnorRda An Pina EE