en uppmärksamhet hvarmed alimanheten och pressen lmttils företrädesvis följt utvecklingen af maktpåliggande samhällsfrågor inom de ; Engelska ech Fransyska representantkamrarne, synes allt mer och mer tagas 1 anspråk äfven af åtskilliga representanter i de Tyska konsthutionella staterne. Yi skola, då tillfälle och utrymme sådant medgifva, icke underlåta att göra våra läsare bekanta med en och annan af de stämmor, som föra frihetens och den lagliga ordningebs sak mot den riktning till godtycke och ingrepp i rättigheter, .som, under den Höga Förbunds församlingens auspicier, allt mer och mer synes hota det konstiivtioneila lifvet i Tyskland. Vi meddela i dag det tal ordföranden i andra kamaren i Baden, deputeraden Mittermaier, nyligen höll emot, regeringens förslag, att rättighet målte lemnas henne att upplösa alla politiska föreningar, och för framtiden förbjuda dem. Detta tal synes oss lika utmärkt af lugn frihetskärIck, som moderation; och då det rörer ett ämne af högsta vigt för civilisationen, nmeml medborgares rättighet att förena sina krafter för ändamål, dem de isolerade icke kunna uppnå, hafva vi trott detsamma förtient af våra läsares uppmärksamhet. Hr Mittermaier yttrade sig hufvudsakligen på följande sätt: Ett olyckligt misstroende, som förskrifver sig från slutet af förra århundradet, är orsaken till alla sådane lagar, som den nu föreslagna. Det gifves menniskor, som, blott de se tvekne personer tala med hvarandra, ängslig! betrakta dem, emedan de frukta att samtalet handlar om dem, och innehåller förtal. Det är det onda samvetet, som gör menniskor så ängsiiga, och talaren visste icke om man ej ofta bade skäl förmoda, att regeringar, då de sågo folk sammänkomma och tala med hvarann, likaledes trodde att man talade illa om dem, Den satsen: att bildandet af bvarje förening berodde af statens bifall, är uppenbarligen en produkt af den olyeksaliga meningen, att alla en statsborgares rättigheter äro en skänk af af staten. Mea här ligger ännu en annan slags förvexling till grund; staten skyddar visserligen alla sådane medborgerliga rättigheter, som skola ulöfvas i staten; men den gifver dem icke. Vidare ligger till grund för denna sats en tadelvärd utsträckning af statens öfveruppsigt, och dess förvexling med ett visst öfverförmynderskap, som förvandlar staten till en barnpiga, som beständigt behandlar medborgaren. såsom omyndig, ech tror att han alltjemnt måste föras i ledband, emeuaan han icke jeif äger nog kreft och insigt att göra det rätta — en mening, som egentligen förvandlar menniskorna till Kinesiska dockor, hvilka, efter regeriogarnes välbehag, skola sättas i rörelse genom lagens tråd. Det finnes också verkligen i en Tysk stat ett utkast till poLislagstiftoing, hvari står att läsa: Den som dedicerar en bok till regenten, utan att förut bafva begärt och fått hans tillåtelse dertill, pliktar så och så många riksdaler; en deputation som begifver sig till det furstliga residenset, utan att förut bafva inhämtat regeringens tillåtelse, p iktar så och så många riksdaler; hvar och en som skickar sitt barn till en utländsk uppFE RR ufan Väaceringane 41080 Pon