Aftonbladet – 6 augusti 1833, sida 2

intresse fästa oss vid denna komedi, som om den än icke i och för sig sjelf påkallar särdeles uppmärksamhet, dock af den avledning vi nyss vämnt, onekligen förtjenar den. Titeln synes annonsera författarens afsigt att äga en af tidens moderna dårskaper, den musikaliska diliettantismen, hvilken verkligen eznar sig för komedien. Detta har dock biott till en minlre del ingått i planens utförande. Denna är hvarken ny eller originel, och de uppträdande personerve göra icke heller särdeles anspråk på alt vara det. Men dielogen är liflig af verklig komisk hållning. Några situationer äro ganska muntra, och ett och annat infall verkligen pikant, t. ex. då Majoren frågar sin dräng, om han skulle tilltro sig att spela kammarjunkare på ett par timmar? och denne svarar: Ä ja, det är väl ingen konst; om det ock wvere för hela lUifstiden,. — Och då Herr Gluckman talar med sin dotter om gamla och nyare tiders kompositörer, af hvilka han älskar de förra, men dotterns friare de sednare, dem fadren kallar narrar, då den unge mannen åter benämner de gamla träbockar; dottren förklarar då gåtan på det sättet: att en mängd karlar nu för tiden äro narrar till dess de bli träbockar o, s. v. Ett litet prof på dialogen torde bäst ge ett begrepp om styckets halt, och vi välja dertill en del af samtalet mellan den föregifna kammarjunkaren, drängen, samt Herr och Fru Gluckman: Fav Guiicemas. Var god och berätta bur de förnäma lefva 1 den staden. . KaAmMnMARJUNKAREN. Kogenting är lältare. Herrskapet vet hvad en Marqnuis är. Fav Gritczxm. Ja bevars! en sådan der som man hänger utanför fönsterna om sommaren. KammasI. Alldeles, alldeles! — en mycket rik och förnäm Herre, en — President — en hans Excecllens — en — Fru GriäcKm. Jaså — en sådan! Kammars. Precist en sådan. Hvar menniska vet, alt den som är rik och förnäm, behöfyer icke tänka på annat än att roa sig — äke så! Anus. Ja bevars! oo KAMMARI, Hvar menniska vet också, att det är roligt att roa sig, och man roar sig alltid bäst om nälterne. ALLA. Jaa! Kammars. När det nu är så här i Stockholm, så kan väl Herrskapet föreställa sig hur det skall vara i Paris. Fav Griicem, Må säga det! jag kan väl tänka, alt det är der som här, förnämt att komma sent. Kammrs. Förstås, förslås! — derför lagade jag alltid att jag. kom på soupecrne just som de andra voro färdige alt gå. Om man skulle komma på en soupt der före klockan 12, så skulle alla menniskor gapa på en — ja tacka Gud man inte blef utkörd. — Men hvad var det jag skulle säga — — jo — om margquiserna, En marQuis, vet Herrskapet, är en liten, mager, bleklagd Karl, med så till sägandes månsken i hufyudet. Pav Grickm. Det är väl förnämt också att ligga länge om morgnarna, Kammans. Det skulle till och med anses opassande, at . JA 2 1 a s om en Marquis steg upp före 3 eller 4 på eftesmiddagen. EFav Griäckm. Ja — men få de då inte lig2gsår, de Herrarne? — Meu förlåt mig, Herr Kammarjuukaren var väl bekant med Napoleon Bonaparte, Kammarr. Ah Gud bevars — intimt lierad, inlimt lierad! Ah, — jag hade mycket roligt i haus us. Herrn Gröckmas, Var Napoleon musikus? KammanI. Stor kännare, ja bevars. I synnerhet tyckte han om regemenkhsmustk. Jag glömmer alldrig en afton jag tllbragte hos honom, då ban satt och