Må vi undandraga dem vårt förtroerde em de qvarblifva, må vi afhålla oss från alt återvälja dem om derafskedas. Då stuvden kommer alt utnämna officerare vid vårt pationalgar de, väljom dertill oafhängiga, sin klass tillgifna och troget förbundna personer, väljom dem bland folkets vänner, främmande för statsmakten. På lika säll låtom oss äfven rösta på skickliga och samvetsgranna personer i municipalkonseljerne. Må vi synnerhet värja oss mot Ceatralisationen, delta despotismens mäktiga verktyg, hvaraf Napoleon betjeote sig att ulföra stora ting, men hvarmed desse åsyfta att utföra blott uselbeter. Fordrom besparingar i de allmänna utsifterna, emedan sparsamhet är ett vapen mot den i sin natur så snåla aristokratien. Förom öppet krig mot ministrar, som arbeta på att åter beröfva medborgaredömet besiltningen af allt hyad detta under en femtonårig parlamentarisk kamp, under de tre dagarnes äfvenså mördande, som ärorika strid, tillkämpat sig: Låtom oss slutligen alltid fästa ett vaksamt öga på de få individer, som, utgångne ur våra leder, föga värde i sig sjelfva, likväl, genom det inflytande vi lånat dem, icke sakna styrka; verkliga desertörer, hvilka, emedan de hafva bänkbiljetter, och tro sig äga pergament, icke mer anse sig som medborgare, fika efter titlar. och äreställen, göra sig ill ministrarnes medskyldige, och drömma om en restauration till sin fördel; hvilka helt enkelt inbilla sig, att ett folk, som förjagat bördsaristokratien nu skall fördraga penningearistokratien. Detta sista skulle i värt öfriga elände ännu vara det särmsta; ty dessa på en vrevoölutions skuldror uppklifne män, måste först låta döpa sig af den Europeiska aristokratien, och himlen må veta, hur djupt man dervid skulle låta dem sänka sin panna. Den gamla aristokratien hade ätminstone den bedröfliga fördelen, att vara förtrogen med den Europeiska aristokratien, att med denna stå på jemlik fot, med ett ord alt vara främlingarnes naturliga bundsförvandt.