SV. OCH IMoOrPr. fanor och miillaviska attributler. Skålarne föreslogos af Hof-Marskalk wv. Beskow, som äfven lärer hafva författat nedanstående verser, hvilka vid tilifället afsjöngos: If ån Galliens drufyo-kullar, Elyscer-fältens dam, Dit, der fria böljan rullar Mellan banta-stenar fram, Kommer du igen tillbaka, Svensk till hjertat, som ditt land, Tusen trogna härder skaka Varmt din fosterländska band. Se omkring dig! — Hyllning sänder Dig hvar känsla, blick och röst. Tacksam, minnets Jjusalf tänder Altar-lågan i bvart bröst. Hjertan Du, som segrar, vunnit, — Våra ock, på fjerran strand, Då vi i Ditt eget funnit Än ett saknadt fosterland. Och Du är ännu densamma Som då Du, på segrens stig Förd af uuga krigarns flamma Första lagren bröt åt Dig; Evig yngling, — fåfängt åren Sänka sina skuggor ner, Fåfängt vintren rör vid håren, Då i hjertat våren ler! Lagrens lön vid konstens bana, Som på stridens, af dig vanns. Under fridens sänkta fana Räckes dig dess medborgs-krans, Men en ring af Eterneller Fäster vänskap kring ditt namn, Tydande hur minnet fälier En gårg domen om ditt namn. Vid skålens återtagånde afsjöngos följande, på Norrska språket författade verser, till uttryckande af Norrmännes lika lifliga deltagande i dagens högtid. En Krands Dig Svcas Sönner byder, Betydningsfuld og skjön den er, Din Sjael, Din Faerd den aedelt tyder Og Ingen mer forltjent den baer. Tro ej at Nora Avind naerer Naar Svea, stolt, Dig kalder Sön! Du Nora og som Moder acerer, Indslultter hende i Din Bön. Maa Nora derför ogsaa flaette Sin Blomst 1 varig Venskabs Krands, Og Saga under Krandsen saette: Dig kjacer var ogsaa Norges Gland.. Ei pralende den Blomst mond vaere, Blandt Norges Fjelde fiudes den, Kjerminde er dens Navn; — dens Acre AL pryde Dig, Du Scandiens Ven,