Aftonbladet – 17 juni 1833, sida 2

allmant, ar Jedi al den princip, att vapnel ar försätligt, alt dess användande är nedrigt och oärligt af hvem och emot hvem det nyttjas, att den obetlänksamma skadefröjden öfver det sår man dermed ser tillfogas en annan, lätt uppmuntrar fegbeten eller det usla vinstbegäret, och att litteraturen på detta sätt snart skall befolkas med en mängd moraliska banditer, färdiga alt för en ringa penning, eller för tillfredsstä!landet af en neslig hämdlystnad lönmörda hvad sinnesfrid som helst och sönderslita hvarje rykte som står i vägen eller som man vill nedsmutsa. Jag tager mig on friheten att fråga: har man i allmänhet följt denna princip? har man ulltid ogillat smädelsen, eller har man endast fört den smädade personens sak? har man funnit den alltid lika förkastlig och straffvärd, när den träffat en obetydlig oansedd person, som när den. drabbat någon högt uppsatt, något inom samhällslifvet betydande namn? Om detta ieke är fallet, om man ej ansett den ringare individen lika berättigad till skydd af samhällets lagar, som den förnäme, lika berättigad att reklamera opinionens domsmakt, lika mycket äfventyrad till sitt lugn och sin heder, hvad skäl har man då att klaga öfver smädelsen? Jag erinrar härvid om den bekauta skriften Plugesmälblan. Jag bar icke läst Getingen; men hvad man berättat derom, och hvad jag derur hört citeras, rö jer samma karakter som en äldre pamflett kallad Spronen, nDemligen en hop skaudalösa historier oms icke namnaifna, men utpekade och lätt igenkänliga persouer, om hvilka man berättar drag af detta lättsinne i lefnad och hbandlingsätt, som den stränga moralen fördömmer, uten som tidens seder beröfvat sin förkastlighet och som egeutligen icke nu mera fläcka någon, eljest ren existimation. Oma, såsom författaren till Liktalet vill gifva vid handen, rivet eller huvgeru förmått paskillanten att trycka en sår dan skrift, så förtjenar han förakt, förtjenar alt derföre ogillas och förskjutas ur hvarje vältänkande menniskas umgänge. Menu om en person, som hvarken är rusig eller behöfver skrifva för penningar. låter trycka och kringsprida skrifter, heräknade att sönderslita en annans medborgerliga ansceude, om ban i veckor och månader med aldrig hvilande ilska fortsätter denua förföljelse, hvad ligs hbedämande förtjenar hav? Man torde behaga genomläsa Flugsmällan, samt de prosaista xemerna i N:) 16 och 8 af Tidningen Fäderneslandet, och afgöre selan i hvad mon de skiljas ifrån Getingen, eller buru mycket de till sin halt äro bättre än den. Om man nu, medan man fördömmer den sednares författare, fördrager den förres i alla de kretsar, dit han fatt inträde, om intet ogillande der möter bonom, om sjelfva Tidningarne i dess ställe taga parti emot den smidade och förnärmade, bur står det då till med den allmänna moralen, med det offentliga rättsbegreppet, med den finare bederskänslan ? Jag frågar blott utan alt anse mig kompeteut att afgöra frågan, helst jag i många hänvsvenden mäste erkänna, att jag icke alltid förstår de herrskande åsiglerue i detta fall, och i synuerhet icke förstär den skillnad man velat göra emellan litterär och annan smädelse, mellan litterärt och annat beljugande, förklenande och förbättrande, eller kan begripa att Litleratören både till sit! yrke och sin person skall vara ställd utom Jag och samhälle. — Jag vågar härvid påminna, att jag förutsagt I min dedahtiou till Kämuers-Rätten hvad som skulle hända i fall Flugsmältan frikändes. Jag har allt för snart blifvit sannspådd. De som icke Stra!fade den ena, hafva då framkallit den andra och skoli troligen framkalla ännu flera. Ifrån Plug smällan var det ganska konseqvent, att man kom till Plugsmälleskaftet, och då yrket dertit! befunnits 10nande, må ingeu förvånas om det fortsättes. Det är ju så man velat ha det! i Hvar skall korrektivet bävemat fionas? Kanske i den aAallminna aäklklagaremakta.n. to 4. . a