206 JUSUNC-Olalsds umstern vn. m). Herr Grefve M,. Rosenblad. De af Kongl. Maj:t i Nåder anbefalta förteckningarne på förehafde mål, nästlidet år, vid Härads-Rätterne i den mig nådigst anförtrodda Doaomsaga, får jag äran bärmedetst allerödmjukast insända. Till åtlydnad af Eders Excellenss Cirkulärbref, får jag lika ödmjukt vid handen gifva, att under loppet af nära 35 år, jag varit begagnad till förvaltandet af fler faldiga värf och tjenstebefattningar, som haft dels en inskränktare och dels en vidsträcktare beröring med massan af folket, så i stad som på landet har jag fannit, att det forhåller sig med brott och missgerningar, dessa moraliska sjukdomer, lika som med de fysiska. Det gifvas vissa lider, då dessa sednare härja somliga orter, och åter andra tider, då naturen tyckes liksom samla sivu uttömda miasma, till nva utbrott. Af lika så periodisk natur har jag funnit brotten vara; men då ingen verkan gifves, utan närmare eller fjärmare orsaker, skulle, ehuru dessa icke alltid kunna skönjas och klart fattas af det dödliga ögat, utan är honom ensamt förbehållet, som med en enda blick genomskådar allt i sitt hela sammanhang, det likväl förtjena en grundlig undersökning. Då Fäderneslandet har lyckan att i E. Excellenss person äga en Minister, som offrat hela sin långvariga lifstid åt det Allmänmäånnas väl, och devunderv samlat de rikaste förråd af djupa iasigter och den vidsträcktaste erfarenhet, hoppas hvarje fosterlandets vän att en sådan undersökning blir håde verkställd och fruktbar till sina resultater. Jag ville gerna i min ringa mon bidraga till detta goda ändamål, hälst hvarje samhälls-ledamot är skyldig att lemna sin skärf till det allmänna bästa, men min tid är fullt ut upptagen af ett träget embetes pligter. Således täcktes E. E. ej ogunstigt upptaga det ofullständiga i mina åsigter af ämnet, som, utveckladt i i sin helhet, skulle föranleda till en för närvarande olämplig vidlyftighet. Att en sann religiositf, som säkrast gifver sans i medgången, tröst i lidandet och kärlek tiil ordning, aktning för lagar och rättskansla, är det osvikligaste medlet emot brott och missgerningar, kan ej betviflas; men denna ledstjerma synes allt mer och mer sänka sig åt horisonten. Då trons frukter äro rältskaffens handlingar, och religionens tolkar, ty värr! i mängd finnas, hvilka i lefvernet motarbeta verkan af deras lärdomar, har man här en rik källa till den kall sinnighet, ja stundom uppenbart förakt som icke sällan röjes bland massan af folket för sjelfva religionen — och till hvitka olycksaliga afsteg och förbrytelser detta förakt skall leda, är lätt alt inse. Att prester, som blifvit tilltalas le och förvundne till förbrytelser, äfven af grof art och urbota beskaffe nhet, å högre ort, och slutligen å den högsta, de fått mildring och dels förskoning, har haft en ganska menlig inverkan både på dem sjelfva och folket. Hvarje embetsman, och i synnerhet den som är anställd för det religiösa och sedliga i lifvet, bör strängt bestrafa as om han betinnes brottslig och med uppsat felande. Det är säkiaste medlet att bortvensa ogräset samt förskaita lagar och samhälls-ordning iydnad och aktning. Biskopparnes och Konsistoriernes bri