Aftonbladet – 18 maj 1833, sida 3

TEATERN. På Kongl. teatern gafs i går för första gången Fra Diavolo, eller Värdshuset i TerI racina, komisk opera i tre akter, af Scribe, mnsiken af Auber. Innehållet häraf är följande: Den bekante röfvaren Fra Diavolo har, under skepnad af en rik och elegant markis, spionerat ett resande Engelskt hersrkap, Lord Kockburn och hans fru, dem han ärnar plundra; sammantväffat med dem på alla eladyn 7 och till och med spelat förälskad i Mwladyn, för att utforska beloppet af den egendom de förde med sig. Planen lyckas dock blott till hälften. De resande bli väl angripna af röfvaren, fördrifna ur sin vagn och tvungne att taga sin tillflykt till värdshuset; men Markisen, som anländer kort derefter, erfar att det förnämsta bytet, Lordens kassa, undgått hans folk, och ett mi-. litärdetachement, som varit utskickadt emot röfrarne, har nedgjort en del af dem och räddat Ladyns diamantskrin, som det återför. Han. måste säledes här fullända hvad som börjats på landsvägen, och natten är bestämd hävtill. Zerlina, värdhusvärdens dotter, genom hvars rum man kommer in i Lordens, skall först undanröädjas; men i detsamma bultar det på porten, detachementet återvänder, och Fra Diavolo måste med sina båda följeslagare gömma sig i ett kabinett. Ett buller härinne väcker uppmärksamhet hos Lorden och Lorenzo, en Dragon-Kapten och Zerlinas fästman, — och Fra Diavolo nödsas framträda. Hans vistande här på denna timma väcker misstanke hos de båda, och han förvandlar den sjeif till visshet derigenom, att han visar Lorden det porträtt han nyss narrat af hans fru, samt hviskar till Lorenzo, att han varit der för att råka Zerlina. Följden häraf blir ett utbrott af svartsjuka hos mannen och fästmannen samt en utmaning till den förmente förföraren, hvilken lofvar att möta dem vid svarta klippan, ett stycke från värdshuset. Det var detta han önskade, för att få dem i sitt våld. En händelse tillintetgör dock hans afsigt. Ett par af banditerne, som lyssnat i Zerlinas rum, och hört hvad hon, med en ung fästmös naivetet, yttrade för sig sjelf, tala gäckande derom, så att hon rå kar höra det. Detta öfverraskar henne, hon fattar misstanka på de båda karlarne; de fängslas, man finner hos dem vapen och chefens skriftliga instruktion, de tvingas att tjena till verktyg för hans gripande. Han faller i snaran och allt är nu åter godt igen, både mellan de älskande och de gifta. Stycket är, som man: ser, alldeles icke stödt på historisk grund, ty den namnkunniga banditchefen var en helt annan man, än han här visas, och blef ej eller på detta sätt tillfångatagen. Men härmed får man ej vara så sträng, måirst i en sångpjes; och som sådan måste det erkännas, att behandlingen är fullt ut så god som ien stor del sådana, der musiken är hufvudsak. Denna förtjenar också den egentliga uppmärksamheten... De, som endast känna Auber genom Snöfallet, skola här ej återfinna honom. Han är här icke mer en Rossinis härmare, utan den sjelfständiga kompositören, som ! går sin egen väg och bar fullkomliga krafter g Fd 2 9