Aftonbladet – 27 april 1833, sida 3

— — 4 a — KRaleidvoskop. Löfjerskor, skogsrå, sjörå, tomtegubbar och mera sådant — — Gamla katekesen. Spöken och äkta kärlek hafva alla hört omtalas, — men ingen sett,? — säger ordspråket. — Nyligen har dock ett spöke på Klara kyrkogård vederlagt denna ganmdla osanning, hvilket kan intygas afen stor mängd folk, som alla aftnarna i denna och förra veckan sett det med egna ögon. — Hvarje qväll omkring klockan nio har under en andäktig tystnad en talrik folkskara samlats utanför vestra porten till Klara kyrkogård, samt med häpnad och förundran tittat genom gallren inåt stora kyrkodörren. Intet enda ljud har afbrutit tystnaden, utom då den ene åskådaren emellanåt hviskat till den andra: ser du bara! ser du huv hon hviftar med svepningen! En sådan andakt har knapt någonsin röjt sig inuti kyrkan, som nu utanföre. Ett spöke hade, såsom Läsaren finner, börjat! visa sig på kyrkogården. Det var någon atliden maka eller älskarinna, hvars olyckliga. kärlek eler svartsjuka ännu förföljde henne eller någon annan — som för sina synder skull måste vandra elt visst antal nätter på sina meddödas grafvar, innan hon fick ro i sin egen. Vid sparbössan utanför Kyrkodörren, syntes emellan trädstammarne, en hvit hamn. Alt den tillhörde ett för detta fruntunmer, syntes, dels af den smärta sylfidiska gestalten, dels af de fotsida draperierna, och dels deraf, att hon, i mångas ögon (eller hjerna) tycktes hafva ett barn på armen. Hon sväfvade sakta af och an på gången; stundom kom hon närmare folksamlingen, hviftade och viukade åt den, stundom tycktes hon trycka barnet till sig, och stundom lyssna vid Kyrkdörren, likasom hon der förpummit några, för dödliga öron ohörbara ljud. Hvilket intryck måste icke detta göra på alla som trodde på spöken. Mången omvände och bältvade sig; mången källare blef, emot vanligheten, tom vid spöktimman, och månj oet rendezvous i Clara trakten inställdes. Hela Clara församling är i förvåning. Inbillningen gröfver upp alla döda sedan tio år till7 M 2: r M a i baka, för att kunna gissa hvem det månde vara; man undrar om i det gamla Clara Kloster I funnits någon niumna, som likt Emma von Falkeastein i Korsfararne blifvit lefvande begrafven, ulan att räddas af någon Påilig Nuntius, och nu stiger upp ur sin graf att auklaga ödet I