Aftonbladet – 8 mars 1833, sida 1

RR Ee VV BJ ER CMM Re ÖN ;jå j 7 i At stiftat, för att upprätthålla sitt välde: Mån har häpnat öfver dess djerfhet, dess egevnytta, . men föga vågat hoppas för: folkets snaka befris ande ur dess fjettrar. Lyckligtvis har Styningen till bättre dagar uppgått öfver denna ö3menniskovännen skall icke mera blott höra huru bördörna der trycka, men han skall se huru mången af dem aflyftes eller lindras. Det reformerade parlamentet har stora pligter att uppfylla mot nationen, och man bör hoppas att det motsvarar dem. Många tillämnade motioner öfver allmänt vigtiga ämnen hafva redan i Underhuset blifvit antydda; bland de hittills framlagda, meddela vi i sammandrag en af den bekante Coebbett. Då frågan d. 18 Febr. förekom i Underhuset om beviljande af medel att fylla bristen i inkomsterne för sistlidet år, uppsteg Hr Cobbett. Innan han gaf sin röst för någon bevillning, ansåg han det vara sin pligt, att framlägga för Huset vissa besvär, som tryckte folket i detta rike, och hvarigenom han ville tydligen bevisa, att adeln, presterskapet och godsägarne i England, Skottland och Irland vore de mest orättrådiga menniskor som lefde på Guds gröna jord. (Skratt) Man må skratta; ja skratta; det var mycket lätt att skratta, då man hade folkets pengar i sina fickor; han önskade blott att han finge i korthet säga hvad han hade att anföra, blott uppräkna en ringa del af hvad som tryckte folket; och om man hade lust sedan han slutat, så kunde man skratta. Men på det han icke måtte begå några misstag i hvad han ämnade anföra, ty i så vigtiga ämnen var det högst angelaget undvika misstag, så hade han med mycken noggranuhet samlat sina fakta, och uppsatt dem skriftligen. Han skulle icke upptaga deras tid med småsaker; hvad han nu ämnade fåsta uppmärksamheten på var stämpeltaxan och auktionsafgifterne. Om man nånsin utöfvat partiskhet, orättvisa och grymhet mot något folk, i högre grad än de träffades i dessa lagar, så skulle han sjelfvilligt afsäga sig alla anspråk på att ega vanligt menniskoförstånd. Stämpelafgiften gick årligen till omkring 7,000,000 L., af hvilken summa adeln, presterskapet och godsegarne knappast erlade det ringaste. Man hade med största omsorg gjort stämpellagen sådan, att de såkallade bättre klasserne blott skulle betala en högst obetydlig del, under det afgiften föll allt tyngre och tyngre på de fattige och behöfvande; ty den steZ i proportion som summan, hvaraf den skulle erläggas, minskades. Om denna la blifvit stiftad enkom för att nedsätta de fat tige, och att ruinera dem, som ägde ringa förmögenhet, så hade den aldrig kunnat uttänkas tjenligare för ändamålet. Man hade gerna kunnat göra ingressen till den så här: Emedan det är nyttigt att antalet af dem, som allramest äro intresserade i landets bästa, förminskas — att de som äga ringa förmögenhet blifva ruinerade, eller bragta att afsky de rika, så stadgas c. c (skratt): Ja mina Hrr, ni må skratta; J kunnen skratta, ty