Aftonbladet – 4 mars 1833, sida 2

0 Fn Fan ner, hvilka i denna berättelse fästa uppmärksamheten, är den, att om Lagmans-Rätter cj funnos och summa appellabilis ej vore begrånsad, skulle HofRätterne öfverhopas med vida flere mål, än förhållandet nu finnes vara, hvartill kan läggas den rådande öfvertygelsen, att rättegångsärenderne troligen skulle ökas , om HäradsRätterne oftare trädde tillsammans på sätt Lagkomiten föreslagit. Man antar såsom ett axiom, att rätlegångars förminskning är önskvärd, och man drar deraf den slutföljd, att de medel som dertill ofelbart bidraga icke böra undanrödjas. Detta är rätt, så vida medlen äro naturliga, förnuftsenliga och ej stridande mot rättsgrund. Kan tvisters uppkomst eller fullföljande förebyggas genom religionslärarnes varningar, genom kontroller på sakförare, genom förlikningsdomstolar eller anmaning af underdomare, så är det visserligen väl. Men att förekomma tvister genom svårigheters hopande, eller rent af oöfvervinnerliga hinders läggande , för rättsökande, är högst obehörigt och röjer icke en god organisation af lagskipningsväsendet. Det vore visserligen önskvärdt, om HofRätternes Ledamöter kunde erhålla minskade göromål; men detta har icke kunnat ingå i beräkningen, då desse Öfverdomstolar stiftades. En Öfverdomstol tillhör det, att i högre instans utan undantag afgöra alla stridigheter, det vill säga pröfva underdomstolarnes alla åtgärder, hvarmed en part finner sig missnöjd, och inom föreskrifven tid öfverklagar utan afseende å det större: eller mindre penningevärde de angå. För en inhysing kunde Tio Rdr äga mera värde än 1000 Rdr för en millionär. Ännu sämre tänkt är LagmansRätten, såsom Juridisk hållhake. Hos -LagmansRättens personal kan icke förutsättas större juridisk kunskap eller mognare omdömen än hos Häradshätten. Båda bestå af en lagkunnig man med nämnd af bönder. Tvärtom har det någon gång inträffat att Lagmanstjensten inuehafves af personer, föga bevandrade i det juridiska yrket, så att det ansetts såsom något sällsynt, att motvädjade domar icke undergått ändring. Men vinsten , säger man, är dock att trätolystnaden derigenom betydligen afskäres emedan kostnaden ökats, 2:ne sammanstämmande domar måste gå i verkställighet och i penningetvister en viss minimisumma fordras att vara föremål för tvisten, för att kunna draga densamma under högre pröfning. Delta skäl att bibehålla en onyttig domstol, huru sårar det icke rättskänslan! Den fattige måste se sig tillbakastött; den fridsamme tröttas af en förlängd rättegångsform; och den som uthärdar profvet och slutligen vinner i det stora juridi-ska lotteriet, förlorar genom tidsutdrägt och omkostnader understundom lika mycket som. han vinner. Så äfven med farhågan, att genom Härads-Rätternes oftare inträffaude sammanträden och enklare former tvisterna skulle förökas. Om än så sker, hvad gör det? är icke i en Stat möjligheten, att i hvad såk som helst hastigt blifva förhulpen till rätt, bevis på ci vilisation och ett fullkomnadt statsskick? -Rättegångarnes antal måste växa med en stigande kultur och de mångartade invecklade förhållandan deriosenam unnkomma. Hos Nomuadiska