OO EVR 0 OR bt Rn Några ord föranledde af 1809 års Statshvälfning och tanklöshetens skrän mot hufvudmännen dervid. Vi öfverlefye märkvärdiga tilldragelser. Stora omhyvälfningar, och verldshändelser, hvilka förr fordrade seklers framskridande lopp, beviltnas nu af en mansålder. Allt går med fortskyndande fart. Månne alltid till det bästa, om än på omvägar? Vi hoppas det. För Sverige var utan tvifvel 19809 års revolution en sådan händelse, hvarigenom icke allenast en Konung störtades från den thron han ärft och dess dynasti skiljdes från all arfsrätt — dertill, utan ock Sveriges Statsskick i betydlig mon omskapades. Vi höra icke till dem som tro, att man gjort allt, eller på långt när det hufvudsakliga, af hvad vid ett sådant tillfälle hade varit möjligt att göra; men såsom säkert kan likväl antagas, att Sverige har att tac!a denna händelse för sin bevarade tillvarelse. En undersökning öfver detta ämne skall dock ej denna gång blifva föremål för någon vår betraktelse. En märkvärdig företeelse, som uppkommit i fölid af revolutionen, förtjenar deremot att anmärkas. Några oförskräckte män funno fäderneslandets räddning fordra det utomordentliga steget, att sätta den person utom lagen, som, sjelf öfver lagen, ej kunde träffas af den. Denna tanka hade sin rot i ett oeftergifligt nödtvång, och skridande till handling var en kraftutveckling af det allmänna alltför väl grundade missnöjet. I den stund dessa män beslöto regementsförändringen och vid äfventyr af sina hufvuden lyckligt utförde densamma, fanns knappt en röst, som icke höjde sig till deras lof, prisande deras rena fosterlandssinne, deras oförskräckthet och det menskligheten och civilisationen hedrande sätt, på hvilket en ny sakernas ordning af dem tillvägabragtes. Rikets församlade Ständer tackade dem i fosterlandets namn, och den nyvalde Konungen hvilade på dem, såsom sina fåstaste stöd. Och efter föga mer än 2:ne decennier, sedan de fordna såren väl hunnit läkas, sedan alla de frukter man kunde vänta af revolutionen blifvit skördade, så vidt de ej af andra händer sedermera blifvit bortfuskade, höjer otacksamheten sin oblyg a panna och visar med en käckhet, som ingenting äfventyrar, huru let både fysiskt och moraliskt mod fordrats Yör att afsätta en Konung; ja, hon går ända derhän att bestå, att denna handling borde brännmärkas med afsky och förakt. Bland dem, som fört detta språk, har ingen så oförtäckt yppat sina tankar, som Granskaren 1 dess iti:te nummer. Visserligen hafva one af 1809 års män gifvit näring åt desse förtjenstens blodsugare, som med skadeglädje uppfatta hvarje tillfälle att nedsätta den. H. E. Gr. Adlersparre hade gjort väl att icke framkasta den