ningar i fosterlandets namn, smickrande hans ärelystnad och tillft -edsställande hans djupt sårade egenkärlek. För herättaren hade han lik-väl både för och efter detroniseringen ofta yttrat att hans stora förbiudelse till Gustaf III och de öden och lidanden honom öfvergått för sonens skull hindrade honom att på annat sät! bidraga till landets räddning, hvilken icke då mera var tänkbar annorledes än genom f. d. konungens urståndsättande att regera, än att, sedan detta var verkstäldt utan hans divekta medverkan, till landets lugnande och ordnande låna sin person, sina medel och sin verksamhet; men för berättaren hade han aldrig nämnt huruvida planen till arresteringen vid Beckers värdshus var honom bekant, ehuru det ganska väl är möjligt. Skulle nu icke det allmänt erkända nödfallet försvara en eljest högst brottslig åtgärd och äfven göra den förtjent af beröm och tacksamhet, så hade snarare Adlercreutz, hyvilken Granskaren i allo finner oförvitlig, kunnat klandras, emedan han just i det ögonblick, då hans konung af honom afväpnades, häktades och sattes ur stånd att regera, njöt hos honom det oinskränktaste förtroende, hvarpå bevis icke saknades, än Armfelt, hvilken, på ofvananfördt sätt, frånstött och misshandlad, kunnat anse sis lösgjord från fordna förbindelser. Gr anskaren har icke otydligt låtit förstå, at! Hertigionans af Berry reaktiousför sök till för mon för sin son varit behöriga och att Gustal IV liksom Carl X icke förtjent det öde dem öfvergått, hvadan Carl XII lika väl som Ludvig Filip af honom måste benämnas usurpator. Vi vilje blott antyda att man genom sådana räsonementer kan komma till ytterligare, högst betänkliga slutsatser, oaktadt all möjlig advokatur till ursäkt. Om derföre de beryktade Friberrarnes åtalade handlingssätt efter beskrefven lag varit brottsligt, synes det deremot genom sin lumpna be vekelsegrund och sin fåvilskhet i öfrigt innebära vida mindre våda än de läror Granskaren predikar, spridda i vett dagblad, lyckligtvis dock icke egande särdeles popularile it . A.