Aftonbladet – 13 februari 1833, sida 3

I början af Januari detta år aflade en räf vid utloppet af Clydefloden i Skottland följande märkvärdiga prof af slughet. På sina spatserfärder en vacker morgon kommer han med temmeligen tom mage ner till flodbrädden; jagten hade gått skralt, och hönshusdörrarne varil nog oartiga att ej vilja gå opp för Michels försök. Sedan han stått en stund på utkik, får han se en eskader af sju präktiga, feta vildänder som styrer kursen in från hafvet, och läg3er sig för ankar i strömmen. Aldrig hade han förr varit ute på kapartåg till sjös, men åsynen af så många feta stekar varen för stark frestelse att motstå, och han beslöt försöka hvad han dugde till i sjöväsendet. Sedan han några ögonblick stått tvekande mellan den synbara vådan af företaget och dess herrliga lön , kom han till den slutsats, att ett fegt hjerta ännu aldrig vunnit en vacker flicka — han störtade sig, full af mod, i vågorna, styrde med förlig vind ut mot flottan, äntrade en af seglarne, som låg ett stycke i lofvart från de öfrige och afbet dess hufvud med den behändighet, som är räfven så egen, hvarpå skråfvet flöt liksom ett vrak på vattnet. Derefter tog Michel andens hufvud 1 munnen, och höll ungefär så mycket af sin egen skalle ofvan vattnet, som kunde motsvara en ands storlek, samt seglade på detta sätt under falsk flagg, mot de öfriga sex, hvilka han, den ena efter den andra, helt knapphändigt försatte ur stridbart tillstånd. Vinden var gynnande, alla priserna drefvo mot stranden, och han började just lyckönska sig till sin sjufalldiga seger, när en olycklig omständighet tillintetgjorde alla hans förhoppningar. Tvänne landtmän, som råkade händelsevis gå förbi, och märkte en vaken och sju sofvande änder flyia mot land, lade sig på lur vid stranden för att afvakta det ögonblick de skulle komma så nära, att man kunde göra ett anfall på dem. Mu huru förvånade blefvo de icke när de, i stillet för en lefvande, sigo bufvudet af en död