Aftonbladet – 18 januari 1833, sida 2

uc CILCLL Magla fldgdt SOC YCCKOF CeliCKr är ICKe omte talas mer: men man bedrager sig. Som osynliga elektriska partiklar, uppstiga de antingen mot Solen, förstärka dess ljus, och uppväcka lif och rörelse på jorden, eller samla de sig i molnet, tyst och långsamt och obemärkt, tills det är laddadt, och på en gång oförtänkt utgjuter sig och förkrossar. Iett helt sekel laddades molnet öfver Frankrike af hvarje enskilt förtryck, af hvarje hån emot Gudomen, af hvarje förakt för menskligheten, af hvarje suck som inger, hörde, af hvarje tår, som ingen såg. Glädjen och lyckan tycktes lysa öfver allt; man dansade och sjöng, och njöt af ögonblickets vällust. Ingen brydde sig om den mörka tläcken på himlen, förrän på en gång Frankrike stod i låga, ech blod i stället för vatten flöt i dess strömmar. Detta är forntidens Nemesis, den hämnande Gudinnan, och detär detta, som den helige menar, då han sägerj att föräldrarnes missgerningar blifva ett straff för barnen, allt intill tredje och fjerde led. Ingen missgerning, liksom ingen dygd faller förlorad till jorden. Den kan glömmas af de dödliga. men den är upptecknad i cn oförgänglig bok. Så andlig är opinionens magt,så etherisk dese ttHvarelse. Man ser den icke, hör den icke, förnimmer den icke... Den osynlige domaren vandrar lyst igenom folken. Endast den Wise, Tidens söndagsharn, ser bonom, och hör dess varnande röst. Publicismen kallar sig opinionens organ. Detta är blott riktigt till en del. Ett dagblad är ju blott en enskilt röst; och dessa tusende röster, som nu uppstiga från alla kanter af jorden, motsäga hvarandra, ligga i fejd med hvarandra, förkättra hvarandra. Hvem har af alla desse rätt? Publicismen är ofta icke en Chorus, utan ctt charivari. Hvem uttager då en melodi ur denna oharmoniska, denna förbistrade orkesters toner? Så mycket är rigtigt, att ibland dessa tusende finnes äfveu en och annan, som exequerar tidens thema med noggrannhet i hela dess alfvar, eller i hela dess triumferande ton; men det gör sig icke altid gällande uti bullret. Det behöfres ett fint, ett uppmärksamt öra, för att urskilja de förtryckta ljuden, för att urskilja det melodiska från de falska tonerne. Många Mägtiga frugta publicismen Det är opinionen de borde frugta. Publicismenskyddar mage ten i stället för att störta den; den gör spioneriet öfrverflödigt, och förleder ingen. Den nya tiden fäster sig vid det faktiska, vid resultaterne. Känner man att de äro goda, välan, då ör magten trygg, huru än den klandras, misstydes, skymfas. Känner man åter att det faktiska trycker; publicismen må vara bunden och nedkastas i det djupaste Statsfängelse; känslan kan manej förstöra. — I Frankrike före 1789 och i Polen fanns ingen tryckfrihet. Likväl reste sig bådas Nationer i massa cmot magten. Om tryckfriteten funnits der, hade sannolikt ingendera af dessa revolutioner hvarken varit så blodig, eller-så oväntad. Carl X:s Ministrar kastade skulden för de tre dagarne på publicismen; och publicismen var dock deras enda vän, deras enda pälilliga rädgifvare. Thronen föll, ej derföre att publicismen angrep den, men derförg att den sammanstämde med opinionen. Det behöfves mera mod att höra sanningen, än att våga lifvet... Egenkärleken att ha rätt är starkare än egenkärleken att lefva. Ofullkomligheten är äfven den högst uppsatta menniskans lott; och dock vill ingen erkäuvna att han misstagit sig. Detta är mensklighetens afgudadyrkan, mensklighetens hedendom. Man gör sig sjelf till Gud; och fordrar dertill med, att andra skola tända rökverk åt ens brister. Påfven brände Huss, liksom IHedningarne stckte Bbaurentius. I hundrade år trodde man att man ifven uppbränt hans anta. Man lyssnade om änau nägot fMämtande andedrag hördes. Da man var som säkrast uppstod han ånyo under namna al Butber, och gick som de 3 minnen oskadd genom elden. Huru många böcker har mia ej sedan brännt? liksom sanningen, den eförgangliga, kunde brinna, för let att man vet att hon lyser. Flamman är ju heunes element; och vid det bål, man reser åt henne, vändas tosende facklor , som annars icke skulle hatva fannit Nnåson härd att tindas vid.