Aftonbladet – 12 januari 1833, sida 2

häfdit.cknaren knapt gör sig mödan, att på ett eller annat blad föraktligt uppteckna namnen på en rad af Regenter, hvilkas sammanlagde onyttiga lefnad likväl upptagit sekler, hvilkas leende eller mulva uppsyn likväl bestämt samtidas väl eller ve, och läsaren med lika litet intresse genomögnar dessa blad, stanna de med förtjusning vid de få utmärkte namn som åtföljas af mensklighetens välsignelse och beundran, och upphöra med saknad att sysselsättas af dem. Detta har varit Gus staf Adolfs afundsvärda lott. — Emedlertid var det redan mycket, att folkfesten vid Lätzen tilläts, hvarvid invånarnes på båda sidor om riksgränsen, emellan Preussen och Saxer, visade lifliga intresse för det stora minnet var rörande och så mycket mera vackert, som festen ej påkallades genom någon befallning, utan innebar ett fritt, uppriktigt och enhälligt uttryck af de känslor, som lifvade den talrika folksamlingen, ev ära för en främmande afliden Furste, ohörd i Historien, kanske icke af visse vederbörande beräknad, min troligen af dem föga värderad. Hvilken njutning för en Svensk, med fornsvenska tänkesätt, att vid detta tillfälle bafva varit närvarande! — Man kan mäta hvars och ens begrepp om den försvundna storheten efter de bidrag, som, till en af Tyska individer beslutad minnesvård, blifvit lemnade. Så t. cx. har en Magister lemnat 2000 Rdr och Landsherren, Konungen af Preussen, 100 dito?). (Se Postoch Inrikes-Tidn. N:o 2g90,292). Med ängslig väntan blickade häfdernas Genius åt Gustaf Adolfs eget land, det land der hans dyrbara stoft förvaras och med hvars ära hans egen sammansmält, fruktande samma småsinne, som hundrade år efter hans död glömde hjelten och bortsprättade guldet från dess sorgetanor för att pryda en mässhake ), hvilken glömska och mesquinerie dock sednare godtgjerdes genom beslutet att uppresa Hjelte-Konungens bildstod. Lyckligtvis rådde en bättre a:da i den gamla hjeltevaggan vid det andra århundradets utgång. och bide Konurg och folk visade sig värdige det namn de bära genom den hyllning, som så allmänt och ypperligt gafs åt en förgången storhet. Det vore ock otacksamt, atticke erkänna den hbervalitet om än passif, som röjt sig genom tillåtelsen af Liitzerfesten, helst i dessa tider, då i rent monarkiska Stater det minsta frisinne gifves en politisk, det vill i Kabinettsstil säga en vådlig och samhällsgrunderne hotar de betydelse. Sålunda lirer, emot hvad man hop pats, samman liberalitet icke sträckt sig till de provinser på andra sidan Östersjön, hvilka jemte Sverige delade den glans, som omhvär fde Gustaf Adolfs spira och svärd och äfven, jemte I det fordnva moderlindet, njöte frukterne af hans förträffliga inre styrelse. Det berättas att framställning blifvit gjord om firande ef den 6 Nov. äfven der, men att iden redano j sin födelse blifvit qväfd, såsom alltför dristig och opissande, och kanske har man icke ens vågat oroa Sjelfherrskarens ömtåliga öra med ett så lumpet, men tillika betänkligt ämnes Dock har der och hvar en tyst suck, som röjt den fordna förvandtskapen och kärleken ål