STOCKHOLM Den 12 Januari. ÄNNU ETT ORD OM DEN 6 NOVEMBER. De närmare detaljerna från Lätzen om tilldragelserna den 6 Nov., på den plats der vår store Gustaf Adolf stupade, upplysa att dagens utmärkelse der inskränkt sig till en religionsoch folkfest, utan Kunglig pomp och militariska attributer. Deruti låg i sjelfva verket mycken sanning, ty det var för religionens och folkens frihet han stridde och dog. Kanonerna dund:a cck till heder för så mårga hvardagsmennisk:r, lefvande eller döda, att äran synes måttlig af detta aktningsbevis:. Dock hade det icke varit så olämplizt, (en mening, som ock uttalades vid Liitzer-festen) om Germaniens fält ännu en gång varit hböljde i krutrök och darnat af krigiskt dån vid återkallandet af den Hjeltes minne, som så ofta pröfvade annan rök. och eld, än den vid lustläger, och för hvilken både jord och fiender dar ade, Furstaine i vår för högre själslyftning ljumma tid aundas ej marityrkronan för religiös tro, och mängden af dem anse kampen för folkens rättigheter i allmänhet vara klande: värd och minst passarde för en Konung, Ett sådan nutidens fenomEn skulle anses för en krön! jakobin och, på legitimisternes ädla språk, hälsas för pöbelkuovg. Men deremot hvem vill ej passera för hjelte? — och likväl veta. vi huru Konungarne för dagen icke, såsom Svenskarne äro vana, ställa sig i spetsen för sina skaror, utan i bakgrundev tappert, lik väl utan fara, låta för sina eller stna ministrars någongång föga fosterländska idder fosterlandets söner blöda, Detta slags hjeltemod var främmande för Gustaf Adolf — och derföre har Iman funnit klokast, att icke sätta hans krigiska rykte alltför mycket fram i dagen; ty jemförelsen hos sinnen, exalterade genom ly sande och krigiska anordningar, torde blifvit mindre smickrande på den eva sidan. Simtidiga ätteläggar af det t17:de settets murkna stammar ville ock bestrida den unge hjelten, i hvars ådror likväl rann det ädla och friska Vasablodet, Konungatitel: men hans dygder och hans bragder skulle upphöjt honom till Kung om han ej varit född och vald dertill, och hans svärd, om ej hans rättigheter, be-tvang förJomarne och inbilskheten ). Också, såsom man vill minnas Gibbon yttrar sig, då i Inskriften på den af Drottn. Maria Eleonora etiftade orden tilldess Gemåls micne: Muloo tis despectus magnalia feci (se Rothiiebs j Beskrifning öfver K. Riddarho!ms-Kyrkan