Aftonbladet – 14 december 1832, sida 3

Hr Öfv.-Löjtn, Montgomerie har begärt att i auledning af hvad som angår hans person uti det icke lingesedan meddelade brefret ifrån H. Ex. Hr Gr. Adlersparre; få såsom svar införa nedanstående artikel, hvilket vi ansett: oss icke böra förvägra. Hr Öfv.-Löjtn. har förut begärt rum för ett utförligare svar; men då vi anse all annan strid öfver ifrågavarande ämne numera ändamålslös för det historiska intresset, än om hufvudpersonerne deruti, eller andre, som sjelfve deltagit i 1809 års händelser, skulle vilja uppträda, så ha vi vägrat detta, äfvensom en begäran af en annan ICke namvegilven författare, att få offentliggöra en artikel med åtskilliga anmärknisosar emot Hr Montgomerie och hans s. k. Insändare i Jurnal-recensionen. Hr Montgomeries sednare skrift lyder som följer: Då Aftonbladets Bedaktion vägrat att införa ett fullständigt svar af undertecknad på H. Ex. Grefve Adlersparres i Aftonbladet införde bref, så anhåller undertecknad åtminstone alt få bemöta hvad uti samma bref förekommer rörande mig personligen), Anmärkningsvärdt är, att samma likhet i stil och tankegång, som Hr Gr. Adlersparre vill finna i den lilla diverstionen, emellan dess och recensentens uttryckssätt, just samma solklara öfverensstämmelse, bar en mera oväldig, än parten sjelf. nemil. det skrifvande Fäderneslandet, också funuit emellan Hr Grefveus och den okände Anmärkarevs eler den släta figurens författare egenskaper. Att Hv Grefven deri jeiföres mel cn Sokrates, en ÅAristides, en Scipio, en Bolivar, (dock medgifves att de varit litet större än han), tyckes också öfverensstämma med den förtjusande bly gsamheten, som Hr Grefven, — antaget att vi teckna ett ömsesidigt sjelfförsvar, — likväl med mera skäl bordt tillerkänna sig sjelf än recensenten, hvilken icke blifvit Hiknad vid någon af desse elicr audre store män. Men recenschten höll på att glömma jialt diversionen gör cen paralell emellan hans ringa person och sjelfva Hr Gr. Adlersparre, och då tillkommer det recens. att blott tiga och rodua, naturligtvis af idel förtjusning elter blygsamhet ciler ock af någon annan orsak. Men att diverstonens författare deremot, enligt Hr Gr. Adlersparres påstående, glömt recens. afsked ur två regementen, konmer sig förmodeligen deraf, att han icke baft någon skriftvexling med Hr Grefven clier hans väl underrättade rapportörer, och att han således ej kunde känna, hvad som icke öfverensstämmer med sanna förhållandet. Ehuru receus:s afsked ej tyckes höra hit, lika litet som de af Hr Grefycn uppgifne märkvärdiga edetaljerne Y) dervid, bör reccos, likväl, till förekommande af allt missförstånd, applysa att hans afsked ur IVermlands Jägare bestod i befordran till ett annat regemente, och så beskaffude afsked synes en förut verkligen afskedad Ryttsästare, som ianan kort uppstigtt till General-Mafjor och derutöfver till En af Rikets Herrar, mycket ofta erhållit, och det troligtvis med mera nöje, mindre motstånd än ban nu efteråt, nog otacksumt, vill medgifva. Den smärtsamma orsak, som föranledde recens:s afeked ur Jämtlands Reg:te, har han icke hjerta att önska åt sin motståndare, ehuru oädelt han tvingat honom att göra elt olyckligt — med lifsfara botadt — sjukdoms-tillstånd till föremål för en eljest onödig offentlighet. Hvad de öfriga smädliga sidohuggen beträffa, så förljena de icke någut svar, ej ens det i Hr Gr. Adlersparres smak och öron så välklingande ordet hund