Aftonbladet – 15 november 1832, sida 2

tummel glömmer han fältherren Och erbjuder oförskräckt af de många dödens offer, Han anför, sig sjelf som det första. Dock älskade Han icke vapnen för vapnenhs skuld, utan för den tätt de gifva i en ädel hand. I den näfmare omgifningen finna vi icke herrskarön, utan den förtroliga oeh innerliga vännen. Hur skönt är ej Hans förvhållande till OxesstjeR åt Huru rörande det välbekanta brefvet från Gorsow, deri Han, anande en tidig bortgäng, anförtvor åt den bepröfvade vännen sitt rike och sin familj, sora en broder åt en broder! Men hvarföre söka. enskilta exempel, der allt är Ära. Mensklighet, Gudsfruktan? Det skönaste beviset härföre, om något skulle beböfvas, framter den allmänna bestörtning och sorg, som Hans död efterlemnade. 1 hvarje Svenskt hjerta kos Hans samtids ädle, hos de vapenbröder, :som fortgingo i Hans värf, utkräfde naturen säknadere rätt; den annars -segerlugna hären fann nu-på sjelfya-segrens lagrar ingen hvila; Bawr slog af förtviflan silt bröst och ansåg lifvet ej mera äga något värde; och den dag, som frambar olyckstidningen, hade ingen avatt åt den vakande OxtnstseRsa. Äfven de fremmande folk; som i Hönom -sett räddaren af den gemensamma tro och frihet; till hvilkas försvar Han uppträdt, ja äfyen fiender till denna tro och frihet offrade tårarnas gärd åt Hans tidiga fall. Och huru svaga äro icke mot detta enstämnriga samtidens vittnesbörd en sednäre tids någow gång gjorda beräkningar, att den fara för Religion, politrsk ochborgerlig frihet, sommanade -Honom till striden, endast tjent Honom -att bemantla sin åtrå efter hjeltelifvetsäfventyr, att den fremmande jord, för hvars väl Hä förspillde sina Svenskars blod, icke deraf njutit välsignelse, att Hans regering för Dess eget lånd och folk varit mera lysande än gagnelg! I sin oväldigare betraktelse har Historien på annat sätt länge räknat och skall länge räkna för den tröstade menskligheten de tillväxande frukterna af den ädlaste Nonungs offerdöd. Den alldeles egna, allmänt fläckfria ära, som utmärker Honom, säger en berömd Författare, skall af alla Historioskrifvare vårdas som cen helgedoni, på det ädla, twiga Furstar måtte finna och se att arbetet för allmänt väl har sin lön.