Aftonbladet – 30 oktober 1832, sida 3

Lindbl:d, båda strasfas efter 15:de Cap. 1 S. MB, Då Hr Schlyter, bland de vid slutet af hans så kallade recension införda rättelser icke anmärkt, att något tryckfel utinu citerade rader ihsmygt sig, lärer få tagas tör afgjordt; alt de äro öfverensstämmande med Mannscwiptet. Vid sådant förhållande har Hr Schlyter, genom åberopande af 15 Cap: M. B. som angår dråp 1 ÅA husbonde eller: matmöoder, i stället för 14 Cap. 15, som stadgar ansvar för det uf Hr Schlyter supponerade fall på en gäng röjt en okunnighet, som icke gerna tåles af dem, som i Upsala vilja undergå des så kallade Hof-Rätts Examen, minst då fråga är om så vigtiga Lagens rum som de nyssnämada. Den främmande person, på hvars bjudande m. m. en son afhändt sin fader lVifvet, anser jag böra dömas lika med Auctor Pbys., emedan 61 Cap. 1 S. M. B. stådgar: hvaår som bjuder m. m. annan till någon mist gerning, så aft den derigenaom sker, straffes lika med den som gerningen gjorde. WMetta stadgande syacsmig så klart, att det; fordras. Hr Schlyters egaa consequenta tolkuingssätt, föratt kunna missförstå detsamma, på sätt han gjort, Uti det andra af Hr Schlyter supponerade fallet; om en fremmande på en sons bjudande m. m. dräper hans fader, skall, jemlikt 24 Cap. 2 S. M, B., sonen stånda samma straff, son kan sjelf kade dråpet gjort, samt den, som drap, äfven misa lifvet, Nu menar bkväl Hr Schlyter, uta i afsceude derå, att i förra fallet ett fadersmort är se2ånget,: meniicke i det sednare, att hval 61 Cup. 1 SM. B, bestämmer, är samma sak som, just i afseende på dråp, uttryckes med de citerade orden på sistnämnde ställe, samt att det är i samma mån vederstyggligare att utföra Fadermördarens atskyvärda anslag, än avt dväpa en andar fremm inde person, och att, om. rättskänslan i det förra fallet jåyckar ea kärpning af straffet, så gör hon det lik mycket i dot oscnare. Uv Schlyter talar således hiv om fadermördare, der icke något fadersmord är föröfvadt, icke. begripande. alt endast. i förra fallet cit fadersmord är begånget, men icke i det selasare, ehuru sonen kommer alt straffas likasem kan hade dräpt siv fader. Ej heller vet Hr Schlyter, att 24 Cap. M. B. angår dråp i allmänhet; celler de dråp, dev icke sådane dqualificerande omständigheter och förhållinden ega run, beträffande Anuctor Plyys.,ioch om bvyilka stadgadt är uti de föregående Capitlen. Förutseonde äfven den händelse, att blott emellan Auel. intellect. och den dräpne ett särskildt persoulist förhållande: kunde ega rån, derom fråga icke är uti 4 och 5 Cap. M. B., hav DLagstiftaren uti 24 QCanvitlet 2:S. samma Balk, på sätt nämndt är, stadgat, att samma personliga förhållande skulle medföra enahkanda påföljd för Auetor intellectualis, somom hän med cgen hund gerningen gjort. Till förekommande af ett dylikt miss förstånd, som Hr Schlyters, heter det derefter i sa203ma S: miste och den lif som drap. Hade nu Lazsliftarens mening varit den, att geraingsmannen skulle straffas:lika med sonen, som bjöl höonon att dris pa, så finner bvar och ena, som har mer än blott yt lig kännedom af gällande Lig, att en sådan mening blifvit både annorlunda och kortare uttryckt. Till yttermera visso och stöd för denna min mening, hale jag, sid. 101 och 102, infört ett Konrel. Maj:ts Bref till Svea HofRätt den 20 Mars 1786, i anledang af en Hofhättons underdäniga hemställan om ca med Hr Schlyters meving Öfverensstämmande, moa afslagen, skärpning i strafet för Soldaten Flark, sax latit lega sig af Dirängen Per Larsson att aftuända dess Fader Hifvet. Men Hr Schtyters ärlighet före trade icke, alt han utt sin recension ens omuåmn delta bref. Sådant visar mer än tillräckligt, buravida det warit för sakens skull, som Hr Schlyter denna gången fattat peanars — Då Hr Schlyter vie dare söker visa de inconsequencer oci orimligtater, som skola uppkomma vid tillämpningen af ofvan. rörde distiuction, är det med största möda jag förmätt följa bans Tånkegaug. Jag skall emedlertid för I söka att bjelpa honom tillrätta igen. He Schiyter borde hafva sig bekant, att utv Gr Cap. M, B. är fråga omndelaktighet i brott och missgeruingar i altmåänhet, hvilka bestämmelser icke vidare få tillinvas i sädane hratlt. der serskilda stadoandan ÅÄZavacrr.