Man kan ej annat än beklaga att män; till större delen af utmärkt förtjenst, tillbringa ett. så onyttigt lif som Saint-Simonisterne, hvilka lefva för sig sjelfvå och blott två gånger seckan ha gemenskap med den öfriga verlden. Ett stort antal af dem bar beklädt allmänna sysslor och skulle ännu sköta sådana till det allmännas båtnad; men hvartill är deras galna enslighet nyttig? Hvart skall den föra dem? Deras afsigt, säga de, är att förädla tjenstebjönsståndet, att alskalfa löntageriet, att i stället för den söndring som råder ivom samhället sammanknyta detta med fastare band; men skola de uppnå detta mål med de medel som de använda? Folk går förbi deras boning, kommer för att se dem, ler åt dem eller beundrar deras mod, tillgifvenhet, aktning ock vördnad för den, hvilken de bekänna och kalla för sin far, och folket tänker icke alls på alt följa deras exempel. Vi tro för öfrigt icke att denna galenskap räcker länse: de böra sjelfva veta att ingeniörer och lärde, som diska tallrikar och borsta stöflor icke hinna det mål, som Gud — att tala deras eget språk — anvist hvarje menniska i samhället, nemli sen alt vara nyttig för sin nästa genom användandet af sina moraliska, fysiska och intellektuella krafter till det allmänna bästa. Deras ändamål, säga de, är att i de lägre klasserna finna menniskor som förstå dem och vilja tjena dem, icke som betjenter utan som kamrater; men skola de så lätt finna sådana menniskor, och skola de länge kunna fullgöva de åligganden de åtagit sig? (Messager.) EE LAY