Juni influlna arkkeln om Fr esterbottens ttlandel. (Forts, fr. N:o 159). Hluadtandthandeln i Norrland beträffar, så förtjenar den en synnerlig uppmärksamhet. Jag är långt ifrån att anse Handelskarlarnas från Vestergöthland färder dit såsom något godt och berömvärdt. De plantera ut lyx och laster med lika framgång och efterge ej ortens köpmän i slug beräkning. De handla mest med tjenstefolket och få sällan contanter förrän ett balft eller helt år efter den tid varan togs. Ofta förpanta tjenstehjonen till dem sina löner och få ny kredit då de betalt sin gamla skuld. Annorlunda anser jag deiemot den handel, som af af landets infödingar bedrifves: Klandervärd är Landthandeln endast då den går ifrån sin vanliga karakter af byteshandel, lössliter arbetaren från sina vanliga göromål eller skapar af Bonden en Köpman, som begagnar sin gård blott som en nederlagsplats för sina varulager. Den motväger köpmannens vinningslystnad, hvilken. på långt när ej kan drifvas till den höjd der landtbandeln finnes som annorstädes. I Norrbottens Län fins litet eller intet af så beskaffad; handel. I VWVesterbottens Län, Medelpad, Helsingland och Herjedalen något. I Ångermanland och Jemtland mest, Att köpmannen på alla orter. klagar deröfver bevisar ingenting deremot, ej heller att Länsstyrelserna här och der göra det; ty det senare är oflast ett echo af det förra. Jag vill ej bärmed hafva sagt, att Länsstyrelserna ligga i köpmännens händer, och äro dess organer, utan att dessa, cj sällan drifna af omstöpningssjuka, alltför ofta lyssna till dem, som äga största förmågan, att framställa gamla sedvanor såsom oskick. Vi lefva ej i skråtvångets och monopoliernas tidehvarf, och jag förmodar, att ej vår landsfaderliga Regering gör vågra förändringar i de gamla skicken till förmån för några få personer på landets bekostnad. Från uråldriga tider har Norrlands handel hvilat i böndernas händer och man kan framte mångfaldiga Kongl. privilegier för sådana från Gustaf d. I. till Carl d. IX, tid. De som undfingo dessa priv. kallades Birkarlar (Handelskarlar) och hade egna fartyg med hvilka de seglade på Stockholm. De bodde spridde här och der i Socknarne bland deöfrige bönderne, idkande jordbruk jemte handeln, och deras barn stannade nästan alltid qvar i bondklassen. Sedan städerderna anlades i slutet af 1500 och början af 1600-talet fingo dessa handlande, jemte de handtverkare som funnos spridda i landsorterpva, befallning att förfoga sig till städerna och der blifva Borgare, så framt de ej skulle förlora sina privilegier. Men aldrig sträckte sig dessas privilegier längre, än att ju bouden kunde sjelf få fara utom provinsen, för att afsätta hvad han ville af sin gårds afkastning och det villebråd han fällt, Den såkallade fogelhandeln har alltså ända hittills stannat till en betydlig del i böndernas egna händer. Inaan claäalla trea att danna haäardoe AL ott 5