Aftonbladet – 6 juli 1832, sida 1

STÄLLNINGEN I PARIS. (Le Temps). Tvåtusen menniskor fylla fängelserna, och arresteringarna fortfara. De tre deputerade, (Cabet, LaBoissitre, Garnier Pages), mot hvilka man utfärdat arresterings-ordres, protestera alltjemnt mot Krigs-Rätternas undantags-lagskipning; många bland de aktningsvärdaste af deras medbröder ha genom en offentlig förklaring uppmuntrat dem, att fortfara i sin gensträfvighet. De understödjas vidare af alla de partier, som sjelfva känna sig träffade af detta godtyckets maktspråk. Män finnas, hvilkas namn ej tillåta dem att fly för en arresterings-ordres. Hrr Chateaubriand, Fitz James och Hyde de HNeuville sitta i fängelse, och polisen efterspanar Mearskalken, Hertigen af Belluno, betydligen komprometterad, såsom det berättas, af Hr Berryers bekännelser, eller af de dokumenter, som man hos denne representant funnit. Det är en skrifvelse af General-Prokuratorn i Rennes, som föranledt den väpnade styrkan, att intränga hos dessa herrar. Vi ha ej anspråk på att bedöma rigtigheten af ett förfarande; hvars anledning vi ej känna. Allt hvad vwi tilltro oss att yttra, är, att det måtte vara obehagligt för regeringen, att behöfva draga dessa ryktbara namn inför en Krigs-Rätt. I sanning! en besynnerlig tid, den vi lefva uti. Alla täfla om att påkalla kraftfulla mått och steg, och då makten utvecklar följderna af dep energi man af densamma fordrar, förtfäras friheten och civilisationen öfver dem. Känslan af mensklighet, som inträngt i alla sinnen, afväpnar undantags-lagarna. Belägrings-tillståndet får ej vidare vara annat än en polis-åtgärd; sträcker det sig devutöfver, blir det till en förbannelse, Makten är icke mindre bekymrad deröfver än tryckpressen, men den bibehåller belägrings-tillståndet, emedan man doek ändteligen måste göra något deraf. Vi hafva af allt detta åtminstone vunnit den öfvertygelse, alt styrkan icke allenast ligger i lagen, utan jemväl alt det är omöjligt — äfven för de skickligaste, för de mäktigaste — att i längden stödja sig vid något annat än lagen. Deri ligger just det konstitutionella styrelse-systemets triumf; detta är det, som hädanefter förbjuder någon makt, att tänka på despotismen. Men bär är nu mindre fråga om framtiden; det är det värvarande som -sysselsälter oss. Fängelserna äro öfverfyllde. Huru skola de tömmas? Hvad vill man göra af 2000 arrestanter? Vi kunna ej förnya Septembermorden och man skulle till och med icke mera finna bödlar till dessa rysliga afrättningar. Hvem skulle vilja underskrifva dödsdomarne? Hvem ville välrösta för afrättningarne? Det blir icke Grefve Sebastiani som ör utvr stånd att behandla så allvarsamma frågor, icke Baron Louis, ieke Marskalken Souls, hvilka hafva för plägsed att alata or irnn:e dom rra Van It ooP Lo ao vp