verlågsenbet, den andra inom sina vidlyftiga organisationsarbeten. Grefve Montalivet har ej frälsat lifvet på Carl den 10:s ministrar, med Jara för sitt eget, för att ett par år senare lita så många utmärkta mäns hufvud falla. Skulle väl Grefve Rigny samtycka att låta mijunet af MNavarino släckas af Schavotter uppresta med kall blod. Herr Barthe, hvars namn igenfinnes i så många hemliga samfund och ungdomsföreningar, skulle han vara utan medlidande för den exaltation, som kastar oer farna ynglingar in i brottsliga företag? Och hvar finnes väl den som icke, likasom de fleste bland Ministrarne, återhålles af något minne från det förflutna? Skall väl Grefve dArgout, som fått sin del i KejsareRikets och restaurationens nådebevisningar, gifva dödsstöten åt sina colleger på den administrativa banan. Våra seder och tidens lynne fördöma således dödsstraffet; men om de anklagade endast träda inför Domstolen för att frikännas, så vore Junisegren endast vunnen till fördel fö: dem; detta blefve således en seger och icke ett nederlag för partiandan, och denna försummar aldrig att missbruka de företräden som man så lätt beviljar den. Om man begrundar sinnesståmningen i allmänhet och factionernes isolerade förhållande, skall man lätt finna att hvarken Henric V:te eller republiken(?) äro i någon mån rotfästade i opinionen. Om deras anhängare hade några grundade, nära för handen varande utsigter för sig, vore det kanske nödvändigt och nyttigt att Arossa dem, Vi önska ingalunda se morden undgå lagens rättvisa hämd, ty dessa äro icke politiska brott. utan vanliga missgerningar stämplade med alla opinioners och alla samhällens rältmätiga afsky. Måtte blott en vidsträckt amnesti omfatta alla dem, som icke fläckat sina bänder i medborgares blod! Om chefer finnas, bvilkas myndighet sätter det allmänna lugnet på spel, så kan man ju råda dem till en frivillig landsflykt eller mottaga deras hedersord, att de ej skola missbruka den frihet man lemnar dem(!!) Må man förtro sig till män af heder; den är en känsla som man förlänar ökad kraft, om man tror på den. Sedan man stadgat dessa exempel(2) för det framlidna, måste man, om man verkeligen vill sätta ett mål för de oordningar som så länge belägrat oss, söka utrota ett missnöje med det bestående, som man så oförsigtigt trotsat. Det är ej antalet eller styrkan hos dess fiender som gör makten så svag, det är den stora myckenhet af vänner, från kvilka den söndrar sig. Bland de män, som i allmänhet anses tillhöra restaurationen, var det visserligen hvarken nödigt eller rätt att anställa ett nederlag utan urskiljning och sålunda, genom ettslagsreactionssystem, förfölja talanger som icke bestämdt voro böjde för förräderiet. Men Julirbännen kunde