Aftonbladet – 30 juni 1832, sida 3

AA Rn SV VV OA ARE nio menniskorna störtade i sjön. Utom Svensson, hans hustru och Palm, blef af de öfriga ingen synlig från den stund båten kantrade. Öfverplagget som Svenssons hustru hade på sig, och som var af bombasin och stoppadt med bomullsvadd, bevarade henne från att sjunka, utan låg hon på ryggen helt stilla på vattnet; han sjelf tog sig nu fäste vid ena från båten uppstickande mastspetsen, och var tämmeligen lugn i sin bedröfliga belägenhet; men Palm, ifrande att blifva frälst, fattar nu under uthållande förtviflade rop Svensson fast om lifvet, i hopp om hans bistånd; följden häraf blef naturligtvis den, att bägge störtade tillbaka i vattnet. Åter uppkomna, togo de fäste vid hvar sin mastspets, och Svensson, som bade tillhemtat sig en vid båten flytande åra, bad Palm vara sig behjelplig att lägga åran tvärtöfver de starkt lutande masterna, för att så mycket beqvämligare och säkrare kunna sedermera hålla sig uppe. Detta skedde; men ganska kort hade Palm betjenat sig af det bea qvämligare fästet, då hans förtviflande själ och förvirrade sinne åter sökte hjelp från Svens son, och å nye krälade sig på hans rygg och fast omslöt honom. Samma olycka inträffade nu som första gången, att bagge föllo i sjön. Nu, allt mer och mer maktlös, slet sig Svensson från sin börda, och samm ett stycke från båten. Än en gång uppkom Palm, och fattade, under fasansfulla rop, tag i sitt förra fäste; men då Svensson nästan utan krafter återvände till håten, klagade Palm: jag fryser så grufligt! hvarefter han föll tillbaka i vattnet, och sjönk i dödens famn. Svensson, seende sin hustru ännu liggande i samma ställning bredvid sig, ansträngde sina få återstående krafter, tog henne omkring lifvet, under det hon hvilade med ena armen på hans rygg, och beredde sig, då ingen hjelp anlände, till det yttersta företaget, neml. att simmande föra henne med sig i laud; men afståndet var för myeket långt, och han såg sig svart nödsakad återvända, och intaga sin förra ställning, då sent omsider folk ankom från Näsby, med en ekstock, som bärgade Svensson, och upptog i båten hans hustru, som likväl redan var död. All den förskräckelse som omgaf henne, åsyn af sin mans och sin egen ögonskenliga lifsfara, hade verkat för våldsamt på det svaga qvinliga hjertat, och ett slag-anfall slutade visserligen hennes korta lidande. Svensson, nu uturståndsatt alt röra sig efter så oerhörda ansträngningar, uppbars vid framkomsten till Näsby, till Träcgårdsmästaren, som på det ömaste vårdade sig om honom, lade honom i en uppbäddad säng, och gaf honom styrkande medel; men de försök man gjorde att vederfå hans hustiu voro förgäfves. Omkring one timmar anser Svensson att han och Palm arbetade för deras lifs bärgande, och med skäl förundrer man sig, att under så lång tid, och und:r jemna rop, ingen kom för att frälsa dem. rån Näsby kunde olyckan observeras, och rc pen hördes äfven dit; men nu ville missödet, att vid dess strand ingen båt eller ekstock di