Aftonbladet – 17 maj 1832, sida 2

förevistes dem, ellet med öfverenskomna förändrindringar, hvilka mercndelsåsyftade att det största möjliga antal Delägare måtte bo qvar, hurudana skiftena än i öfrigt blefvo, ) så hände likväl stundom, att de öfverenskommö dela sina ägor i annat slagg skifte, — antingen storskifte, som var det vanliga, eller wågon annan tegskiftesdelning, hvaraf följden vanligen blef, att någon Delägare, antingen genast eller 1 å 2 är derefter, var missnöjd och åter begärde Enskifte. Insändaren känner Byar der Eoskif te af sådan orsak blifvit fyra särskildta gånger verk stäldt, hyilket naiurligtvis måste förorsaka mäångdubblade kostnader. Då Landtmätar2n enligt Föf ordningens föreskrift, först skulle för alla DPelägarne i Byclaget uträkna en provisionel plan-indelning, och derefter, sedan reqvirenten för sin del antagit det projecterade enskiftet, fördela de öfrige byamännens ägor i storeller tegskifte, så är klart, att tiden för dessa Landtmätarens göromål skulle betytligt ökas. Denna tidsspillan måste Delägarne ersätfn, med en icke rivga förhöjning, emot om alla hade antagit de för dem föreslagna cuskiften, derföre aft Lasdtmäteri-arfvodet utgick efter dagberäkning. Uplysningsvis nämnes, att Lavdtmäteri-Taxanr efter 1820 ärs förbättring, öfver bufvud taget och särdeles i Sk gebygden, var vida högre än on. När man nu tanker sig desse utgifter fyra särskildta gånger förnyade, och Delägarne sluteligen ändå måste underkasta sig de ännu större Enskiftes-kostnaderne, så lärer ingen klok menniska önska sig tillbaka det stadgande söm Herr Tham i synnerhet tyckts mäst ifra för. Hvad våldet emot ägande och nyttjande ratt beträffar, act alla äro skyldiga på sainma gång taga Laga skitte, derföre, att en enda Detigare begär, äv ju iche stöFre, än det, som tillåter en enda Delägare begära cch erhålla Enskifte emot de öfriges bestridande. Afven detta rubbar ju deras gamla ägo-indeluing och tvingar dem, att bekosta en ny delning af deras jord? Nya skiftes-stadgan är derföre 1 denna det tför träfflig. Der äro för hvarje Delägare utstakade Vika rättigheter och skyldigheter. Reqvirenten är icke mera skyldig att flytta än någon annan Deläg re, brvarigenom, då ingen kan veta, huruvida han kan komma att utflytta eller blifva qvarbocnde,burn dess blifvande Laga Skifte möjligen kan utfalla, cn rättvis taxering skall nödvändigt vara följden häraf och vid en klok fördelning afutfiyttningskostnaderne cmeltan utflyttande och: qvarboende kan ingen ruineras destöre att ban utflyttar. i Herr Tham nämner, att de anmärkningar som tiil förändrande af en del dessa Lagstadganden gjordes vid sista Riksdag, bestriddes af flera bland dem, som, högt ordande om allmogeus svåra ben genhet i alla andra afseenden, klandrade det som kom från Regerivgen.? Geaom detta yttranle bevisar Herr Tham sjelf, att dessa värdige Med5argare icke klandra allt som kommer från Regeringen, hvilket någre äro så benägne all dem tillvita! — Dio igenom förvärfvade de sig en högaktniag af tacksamma hemmavaraude Medborgare, som skrifter till deras nedsättande säkerligen icke kunna förminska. Dessa enkla framställningar, grundade på en 11 årig praktisk erfarenhet vid Landtmäterviet, mar Ins. trott i någon mån kunna bidraga till en så myaket omtyistad och vigtig ekonomisk frågas upplysave de, som frågan om den nu varande skiftesstadgans nytta eller skadlighet för landtbrukarne. S--a den 7 Maj 1832, i J; Sim.