nägot af Polybius och Ciarendon, jemte ett politiskt skaplynne, som ger originalitet åt hans arbeten och tillförsäkrar dem ett långvarigt anseende. Samma anda, som af Herr Guizöt hildat en speciell bäfdateknare, gör honom äfven till en försigtig philosoph och framalstrar hos honom Jenna jemknings och medelvägs metaphysik, som aldrig skall beröfva honom möjligheten af politisk medgång. Herr Guizöt är phbilosoph på samma sätt som han är historieskrifvare — såsom Statsman. Denna omständighet får man ej förlora ur sigte; den är af vigt vid den granskning hvari vi skola ingå. Legitimiteten gjordes till nationel och nödvändig af publicisten Guizöt, alldeles såsom den blifvit framställd af Herr Royrer Collard: Det är ej tillräckligt för samhället att rätt finne; hos medborgarne, den måste äfven finnas hos Styrelsen. Det gör ej tillfyllest att hvarje individ besitter och påstår sina rältigheter, såsom en legitim rätt, om icke afven den makt som befaller i samhället eger att utöfva en rätt som är legitim i folkets ögon. Om makten ensam besitter rätt — då är allt samhälle försvunnet; om makten ej har någon rätt, utan denna blott igenfiunes hos strödda, isolerade individer — då är al!t samhälle upplöst. Då begreppet om rätt nödvändigt förutsätter reciprocitet, så måste ock rättigheterna vara ömsesidiga, om de skola utbilda sig och inbördes begränsa hvarandra. Der reciprocitet fattas, urartar rätten, der den finnes, till tyranni; der man deremot finner reciprocitet, der trifvas rättigheterna bredevid hvarandra, och sammansmälta snarl med den högre princip hvarifrån de härledas, idden oeh känslan af pligt. Rätt och legitimitet böra derföre finnas öfverallt; endast då har samhället — styrka och fasthet, endast då blifver maktens utöfning ordnad och säker, Detta är samma tillämpning af allmänt erkände begrepp i rättsläran, som redan länge synts oss så föråldrade hos Hr Roprer Collard. Enligt dessa grundsatser skulle samhället och Styrelsen blifva radicalt åtskiljda. Hvad är väl en rätt som finnes hos Styrelsen, helt och hållet abstraherad från folket? Hvad en legitimitet grundad i något annat än folkets vilja och interessen? Hvad är väl en akt hvars egoism logiskt conscqvent erkänves? Hvad är väl slutligen en politisk philosophi som, i stället att tillrättavisa blinda och förvridna avspråk, helgar dem medelst intrasslade logomachier? Allt sådant är dock i längden omöjligt att förfäkta och brister helt och hållet i sanning; att försvara dylikt är att öfvergifva tidehvarfvets sak, att gifva det förflutna rätt mot det närvarande, och på denna väg kommer man till den öfvertygelse, att legitimiteten, betraktad helt och hållit isolerad, är en (förträfflig institution och att för att vara, måste legitimiteten vara uråldrig, ty i annat fell är den icke (uttryck i Herr Guisöts sista tal öfver Pärskapets ärftlighet). Men vär man förer ett sådant språk, hvarföre icke då öppet sluta sig till det gamlas förfäktare och apostlar? Hvarifrån denna in