Aftonbladet – 29 mars 1832, sida 4

genast in i stallen och tillstängde dörrerne, M:r Ductow, som redan förföljdes af lejeniovan, have ej acnan utväg än att låta in bast hoppa öfver barrieren, hvarvid ban alls icke hade behof af sporrar, emedan hästen blifvit uppäggad af den stora rädsla, som lejonets rytende inger alla djur. Någre af uppassarwe hade uppklåttrat på burarne der dezas djur voro instänade, Desse sedorre, till och med aporna och ormarve, blelvo orcliga vid äsynen af lejoninLans våldskmme iörelser, Den ende som var utsatt för benues anfall var M:r Hnguet, som i detta ögonblick böll på ett ge elefanten foder, Då hen såg lejori: nan rusa emot sig tog han sin tilflykt mellan elefantens ben. Nn började en atrid, den alla gentlemen, hvilken med sådan passion älska tuppfaktvingar, skulle ha velat åskåda, om de också deriöre skulle ba betelt tjogtals med guineer. Lejoninnan sprang fram mot elefanten; denne försvarade modigt sin betrre. Han höjde först sesbeln, visade sina betar och upplyftade foten för ett krossa sin fiekde, om Cen vågede angripa honom under buken; c!efanten stod der som ett väl befästadt ciiadell, beredd att möta fiendens anfall och att dra fördel af dess oförsigtighet, Lejoninvan som uppretades af motståndet af motståndet och hänfördes af ett förväget mod, kastade sig på ett af elefantens ben, böll sig fast dervid och bet elefanfa illsz men deene dog genast om lejoniunan, klämde henne häftigt och tsicgade henne derigenom att slöppa teg; derpå slängde han henne till ndra andan af banar, der bon nedföll utan art kunorce röre 8!g. Den stackars lejoninnan inhöljdes i täcken och justängdes ånyo i sin bur; man tror att bon kan räddas, Under striden, som väl räckt 9 a 10 minuter, var M:r Huguet i en sanska brydsem belägenhet, men han blef ej set 1ingeste skadad. Elefanten syntes föruvöjd Öfver segerti och visade en stor glädje öfver att ba kusnet rädde sin väktare från all fara; han tycktes vilja sje!f öfverlyga sig om att väktarn var frisk och rask och ej hade fått någon blessyr, Ryktet om denna strid lockade dagen derpå en ovanlig myckenhet åskådare till stälicet, bvilka ville närmare bese den tappir elefanten, som väl baltade något litet efte: stilden, men icke dessmindre med den största ackuratess utförde alla sina rötelser.