Aftonbladet – 21 mars 1832, sida 3

täflan med andra producerande nationer; hvilka redan hafva denna fördel: det kan till en början endast på ett sätt föras till verklighet, genom goda hypotlheksinrättningar och väl handhafda executionsförfattningar. Har det en gång lyckats att införa jemvigt i denna del och ställa räntans belopp på den punkt, att näringarne kunna tåla det, så ligger det i penningerörelsens, som i andra organismers väsende, att det naturliga förhållandet bibehåller sig af sig sjelf. Det tredje vilkoret är af alla det lättaste att uppfylla: det beror i vårt land helt och hållet af Regeringen, som dertill äger all erforderlig makt, att framkalla en verklig näringsfrihet, för hvilken inga andra hinder ligga i vägen, än considerationer. Att sans och behörigt omdöme vid ett sådant tillfälle icke lemnas alldeles ur sigte, kan man äga rätt att förmoda. Vid det föregående bör dock anmärkas, att Minerva här begått ett misstag i 2 punkter då hon nämnt en låg penningeränta, såsom en bland de åtgärder, hvilka böra införas. Att sänka penningeräntan är en sak, som icke efter behag kan verkställas genom ett påbud; den måste sjelf betraktas såsom verkan af andra åtgärder, hvilka åstadkomma en större liflighet i rörelsen, och accumulera kaptalerna utan att binda dem; och detta vinnes icke endast genom nya hypotheks inrättningar; ty det bör märkas, att dessa, äfven med förbättrade exsecutions-författningar, icke direkt öka rörelsekapitalet, men lätt kunna, i stället att befordra det sökta ändamålet, motverka detsamma genom jordägarens inledande i ytterligare skuldsättningar. Hvad som främst erfordras, näst ett säkert myntvärde, är en ny och förbättrad författning angående enskilda invisningar; och vi undra verkeligen, att Minerva kunnat så lösligt halka förbi detta uton ordentligt vigtiga element i kredit-rörelser,y och dess verkan till rörelsekapitalets förökande.