Aftonbladet – 4 februari 1832, sida 3

fördel att vänta? Man må gifva detta lynne hvad namn som helst; visheten bjuder oss likväl hafva aktning för menniskan sådan hon är. — Sid. 5: På den frågan: hvad hafve vi att göra för att minska eller förta begäret efter bränvin, svarar jag: öfvertygom oss om brottsligheten af detta begör. Detta är det första och allmännaste medel, utom hvilket hvarje annat skall vara fruktlöst. Så länge man utan förbehåll lemnar sig åt det förföriska ögonblicket, och förkläder den vansinniga böjelsen under namn af förströelse bland vänner, munterhet under lediga stunder, glömska af bekymren , vederqvickelse efter arbete; så länge är ännu intet att hoppas. Ewmot öfvertygelsen har samhället inga vapen. Det yttre tvånget tillbakahåller brottslingen blott till en tid. I det ögonblick, då han känner sig fri, uppblossar hans begär med så mycket häftigare låga. Öfvertygom derföre våra medborgare, att öfverdrift i njutningen af bränvin verkeligen är ett brott, — och vi hafva redan gjort mycket för deras förbättring. Så djupt har menskligheten ännu icke sjunkit, att den utöfvar lasten endast af öfverdåd. Den tror alltid sitt förhållande i något afseende vara ursäktligt. Önska vi med alfvar vårt slägtes upprättelse, så lemnom icke ens ett sken af ursäkt qvar ål lasten. Sid. 18: Om man af mitt. sätt att framställa saken dragit den slutsats, att jag fordrar ett fullkomligt utrotande af detta ursinniga begär; så har man icke missförstått mig. Måhända inträffar här för första gången, att en förvägen fordran icke var obillig. Dock jag har fordrat, hvad jag icke kan hoppas. Jag vill då vara nöjd med en mindre framgång. Om jag endast kunnat framställa de mest bindande skäl, att inskränka bruket af bränvin inom gränsen af det måttliga, äfven då vill jag vara nöjd. Men hvilken är denna gräns? Skall man vid dess utstakande rådfråga styrkan eller behofvet, smaken eller vanan? Vädje hvar och en till sin egen naturliga, oförderfvade känsla. Någon allmänt gällande regel kan i detta afseende icke uppgifvas. Utan tvifvel hafva måttlighet och återhållsamhet här samma betydelse, ty vid ett tillfalle sådant som detta, kan uraktlåtenhet aldrig blifva brott. Sid. 27: Då den enskilte medborgaren fordrar allt af Statsinrättningen, tyckes han glömma, huru mycket som beror af honom sjelf. Statskraften skulle till och med sällan behöfva att anlitas, om hvar och en inom sin krets verkade för det allmänna med allvar och eftertanka. Statens förhållande till sina medborgare är blott ett; medborgarnes förhållande till hvarandra är mångfaldigt. Anhörige och vänner tala till hvarandra med oefterhärrmeliga röster. Deras inbördes språk kunna Statsmannen och Läraren, såsom Embetsmän, icke förstå. Deras ömsesidiga inflytande kan ; af inga yttre förbindelser uppvägas eller efter— apas. Kännom då vår kraft, och utöfvora. den samvetseranntf — —— — 68 dkallsammana