Aftonbladet – 26 januari 1832, sida 3

ha LH Lf bragt döden ännu flera offer. 3 Ar 1831; Politisk Öfverblick. Knappt lärer något årtal af vårt händelserika tidehvarf vid sitt slut ha erbjudit en sådan motsats till de politiska förhoppningar och utsigter, hvilka dess början ingifvit och dess fortgång en tid bortåt underhållit, som det sist förflutna. Den Ii Januari 1831 var Julirevolutionen ännu med alla sina slutföljder ett friskt lefvande herrskareväsen, beundradt af folken i hela Europa, som i den sett det mest lysande exempel att det kan gifvas äfven ee lefvande motståndskraft som alstras af blotta kärleken till fäderneslandet, och offrar lif och blod för att mota förtrycket när corruption eller våld förvandlat de skrifna lagarna till en död bokstaf, eller vilja helt och hållet öfverändakasta dem. Polen hade under hela den civiliserade verldens enthusiastiska bifallsvop afskakat Barbarernes bojor och drog åter några fria andedrag efter mer än ett halft sekels nesa och slalveri; med aktning för den afväpnade fienden ledsagade det stilla och utan förolämpning öfver sin gräns den Furste och de råa skaror, hvilkas hand i femton år så tungt hvilat öfvev Kosciuskos och Sobieskis fosterbygd. I Tyskland vaknade åter frihetens genius, och det visade sig snart att det icke var för att, såsom för femton år tillbaka, blindt göra sig till redskap för en Allians, som var allt annat, än hvad den hette, och sedan — gäckad af dem för hvilkas oförminskade anspråk? på makten med Guds Nåde denna nation offrat sina högsta krafter och blod på Leipzigs och Waterloos slätter — åter le mot bojam blott, och ropa gif oss den. Med den hesinning och den moderation som tillhör den speculerande Tysken, lät han ej förleda sig af republikanska drömmar, att springa öfver oci sålunda förfela sitt mål. Med den gamle, hos de Nardiska folkslagen djup rotade vördnaden för regentens person och majestätsrättisheterne gjorde de Tyska Insurgevterne inga ingrepp 1 dessa sistnämnda och höllo den först nämnda i helgd, till och med då det gällde Carl Caligula af Braunschweig. Italiens rörliga, lättsinniga, på ombyten be-gifna folk kunde icke med fog prisa de Öster— rikiska bajonetternas herravälde, om ock dess lynne och böjelser dertill gifvit benägenhet. Såsom: dessa nu voro beskaffade trodde Italienaren sig icke nog kunna skynda att afskudda det fremmande exet. Detta var likväl tvoli-gen den enda slags frihetsidd som någorlunda klart föresväfvade far-niente-folkets inbilla Rg3 på en öfvertänkt plan, välberäknade tillgån— gar, ihärdighet i vidriga skiften, var icke att tänka. Frihetens eld liknade här den itända halmkärfvens, en ögonblickets låga, minutens verk, försvunnet med den. L Belgien var förhållandet annorfinda,. Ett CC IT I Sn fr ee