I ett sällskap talades för en tid sedan om theatermusik och goda orkestrar. Fru berättade att hon nyss bört en subalternorkester förträffligt exequera ouverturen till Die Stumme von Potici, och att den räckt en timma. Det var för mycket, sade en af sällskapet, jag spelar den på pianot, och då räcker den ej en qvart. — Ja! dt tror jag nog, svarade Frun med ett sjelfförnöjdt leende, på Fortepiano går det nog an, men med en hel stor orkester är förhållandet annorlunda.