Aftonbladet – 25 november 1831, sida 2

remal 3Jor den sa kallade husllilten. Utlallga exempel finnas härpå. Linnespånaden och Lärftsväfnaden i Norrland har försatt hela ; denna provins i välstånd; och hbvilken är t I hkväl icke öfvertygad, att den som försökt i egenskap af fabrikant I en stad copcurrera om en sådan tillverkning, skulle vara ruinerad derpå, emedan betalningen för varan icke skulle återgifva ens halfva arbetslönen, räknad efter priset på vanliga dagsverken. Samma förhållande är med Morakarlens väggur, FHedemora-ortens liesmide, Wila och Harbo socknuars snickararbeten, o. s. v. Alla dessa varor rikta den bygd inom hvilken slöjden deraf blifvit inhemsk, och afsältningen ökas genom ett nedsatt pris, med hvilket ingen urmakare , sned eller snickare i en stad ens försökt att täfla. Orsaken är helt enkel. Icke blott boningsrum, föda och brävsle kosta mindre på landet; utan det hufvudsakliga skälet är den 0oberäkneliga vinsten i tid, som uppkommer derigenom, att slöjden är en bisak till jordbruket, och sjelfva arbetet kostar nästan ingenting, enär endast lediga stunder användas dertill, serdeles under den långa vintern, då folket eljest skulle lägga händerna i kors, och likväl måste hafva något att äta. Vi ha likväl aklvig hört, att någon förnuftig smed, snickare eller urmakarer klaga öfver denna concurrenvs. Ja! oaktadt städernas handtverkare äfven skulle kunna tillverka för bättre pris, om de bodde på landet, så ser man dem likväl aldrig välja denna utväg Rätta förklaringen till detta anmärkningsvarda fenomen är icke svår att finna, om man blott gör sig ett rätt begrepp om den gifna fördelning och den olika natur industrien äger med hänseende till sådane tillverkningar som äro föremål för handeln eller föremål för beställningar. Om man altid ville iakttaga denna skilnad, så tro vi att de ändlösa striderna emellan den så kallade skråeller corporationspriocipen, och den oinskränkta väringsfeiheten, snart skulle upphöra. Denna skillnad, hvars fullständiga utveckling kan gifva ämne till en serskild afbandling, är äfven fullt tillämplig på Bagerinäringen. Om det icke kan bestridas, att hvarje nteslutande rättighet, som tillerkännes näringsidkare i städerna framför landtmannen, måste så vida den skulle vara rättvis, äga sitt ursprung och sin anledning i ett motsvarande behof för det allmänna, hvilket behofs uppfyllande endast kan försäkras genom en sådan uppoffring åt den enskilda corporationen, så skole vi också snart finna, att det egentligen är behofvet af färskt bröd, på hvilket bagerihandteringen såsom stadsmannanäring är grundad, äfvensom erfarenheten om en mindre tillgång på det torra brödet nogsamt bevisat, att den utgör bagarnes egentliga fördel. Det torra brödet deremot är En vara, som kan uppläggas, gömmas eller transporteras utan svårighet: det står i sauoma förhållan