Mellan Ex-Konungen Carl X och en äf Reformens ifrige motståndare, LordElcho, skall följande samtal hafva egt rum under ett jagtparti i trakten af Holyrood, korrt före billens förkastadne i Öfverhuset. Konungen: Lordernes hus bör utan omständigheter låta billen passera, Lorden; Hvad! giva vika för mobbens hotelser? Nej det skulle aldrig duga. Konungen: Om Deras Herrligheter önska behålla sina egendomar och företrädesrättigheter böra de icke hålla på sitt samtycke till billen. Påminn Er, Mylord, att det är jag som ger Er och era medbröder detta råd, och att jag har någon erfarenbet i. dessa ämnen. — Om detta varit Ex-Konungens uppriktiga mening så har ingen på Julireyolutionen yunnit mer än hans ty hvad är väl ljufvare för en filosof — som Hans Ex-Maj:t numera är alldetes oförbipdrad att vara, och derföre såsom yi hoppas blifvit — än att i det S:de decennium af sin lefnad ändtligen kävva sig öfvertygad om en sanning den han under de 7 Jörsta ungvibus et rostro bekämpat? Och hvilken skön tröst för en Biskop (som maa vet, hade Carl X af Päfven låtit viga sig till detta heligå embete och förrättade detsamma ofta, såsom Konung i sitt heraliga kapell i Tuillerieyna, omgifven af några få förtrogna) att på sig. sjelf kunva få tillfälle att lämpa skriftens ord: större glädje är i himmelen öfver en Syndare som sig ibättrar äm öfver pio och nittio som Mgen bättring behöfyva.