det blott fråga om samhällslifvet. Vi kunde då svära honom och vi svarade honom: Tackom försynen för det den kallar till deltagande i civilisationens välgerningar ett större antal af sina skapelser. :I dag gäller det styrelsen; Bör demokratien endåst. beherrska den, eller där äga en så stor öfvervigt, att den förmår tillintetgöra eHer kufva de öfriga statsmakterna? Med andra ord: är den politiska jemlikheten en mnödvändig slutföljd af den medborgerliga? Jag skall —ej tvista derom: Jag vit blott åberopa vår erfarenhet. Två gånger har demokratien uteslutande bemäktigat sig vår regering; den politiska jemlikheten organiserades med mycken konst 1791 och år 3. Det fattades visserligen ej dessa statsförfatt-! ningars upphofsmän snille eller goda afsigter; man kan ej undgå att erkänna det. Och hvilka frukter hafva de likväl burit? I det inte: anarki, tyranni, elände, nationalbankrutt och slutligen despotismen; I det yttre: ett krig som räckte i tjugu år, som slätades med 2:ne inväsioner, och af hvilket allt det som återstår oss är en lysande vapenaära. Hvarföre allt detta, mine, herrar? Emedan demokratien i styrelsen aldrig är. mägtig af någon måtta, något återhåll; emedan den till sin natur är våldsam, krigisk, egtndömsförstörande. Således, innan J tagen ett afgörandeiteg till dess fördel, Lereden Er attisäga ett långt farväl åt friheten, ordningen, freden, krediten, välmågan. Jag mnedtystar de. farhågor från hvilka jag icke kan afhålla mig. Miva ord ha icke gått utom ämnet för vår öfverläggning. Ehuru vigtig denna fråga är i sig sjelf, är den ställning, hvaröfver den öppnar utsigten, den ställning, hvari visjelfve befinna oss, ändock vida vigtigare. Det är oss måhända beskärdt, att vidare göra den sista förandringen, i fall vivid denna stora fråga med allvar hejda oss i loppet af våra onihvälfningar , jag bäfvar att säga, våra ödeläggelser. i Vi hafva tillräckligt ruiner, mine herrar, tillräckligt försök anställda mot erfarenhetens högljudda vittnesbörd. Den allmänna tröttheten kallar Eder att ändteligen hvila. Den gröfsta okunnighet kan nedrifva; den mest bepröfvade skicklighet lider skeppsbrott vid återuppbyggatnidet. Upprätthållen med ståndaKtighet, gifven en ny helgd åt pairiets ärftlighet — då rädden J icke blott en inslitution som tryggar ordning och frihet; I förjagen -anarchien för alltid, och upprätten åter samhällsbyggnaden, som lutar till sitt fall. Hr RoyerCoHard nvedstiger från tribunen, under ett sorl af bifall och beundran. sans MM am AN inn