UVUcldla Ilall IVIAGLL RR St st kol E. H. att förkasta billen, att utöfva Edra rättigheter och förlita Er på rättskänslan hos folket, som i stillhet underkastar sig Ert beslut. Grefven af Carlisle svarade Hertigen, att han icke afvisste mer än två verkliga revolutioner i England, nemligen kyrkans reform och thronförändringen år 16858, samt att han aldrig hört dem benämnas olyckor. Lord Dudley påstod, det ministrarne, långt ifrån att ha förtjent kamarens förtroende, visat en total oförmåga vid behandlingen af rikets finansiella angelägenheter. De ha ej lyckats i något, de ha ingått förbund med våra fiender och brutit med våra gamla vänner; de ha samtyckt till nedrifvandet af de fästningar som utgjort Europas förmur; de ha förspillt äran af slaget vid Waterloo. (Bifall). Talaren påstod att sedan 1688 folkets makt varit i tilltagande, isynoerhet förmedelst parlamentsdebatternas offentlighet och tryckfribeten, som alltid varit ett stöd för oppositionens chefer. Folkets inflytande ökas ständigt, således är reformen mindre nödvändig. Enligt talarens årigter fanns blott en orsak till Englands förfall, och den är folkets excesser. Om man antoge billen, så skulle ingen styrelse finnas mer, emedan Underhuset då toge makten från Öfverhuset och kronan; det vill med andra ord säga, att det inflytande kronan och aristokratien utöfva på Under-. huset, upprätthåller jemvigten mellan de trenne statsmakterna, Markisen af Landsdowne tog ministeren i försvar mot förre talarens beskyllningar. Vidkommande billen, så trodde Lorden, att ingen säkerhet fanns för samhället, om egendomsrätten saknade inflytande; men han vekade att karakteren af Stora Britanniens institutioner vore ett blindt motstånd mot förbättringar inom samhället. Historien visar motsatsen. : Religionsförändringen, 1688 års revolution; Skottlands och Irlands införlifvande, Katolikernes emancipation voro lika många modificationer af författningar, åsyftande det allmänna bästa.s Det är tvertom denna egenskap hos våra författningar att kunna modifieras som utgör förträffligheten af vår konstitution; om man alltid förkastat hvarje förbättring i samhällsskicket, så skulle konstitutionen redan för längesedan ha varit oduglig. Hertigen af Wellington, som nu forfäktar. den satsen, att man icke kan röra vid konstitutionen utan att begå ett brott, har ju sjelf föreslagit Katholikernes emancipation mot grundlagens innnehåll. Således ha de som nu satt sig mot reformen, sjelfve infört sådana. Hertigen af Richmond begärde ordet för: Lord Goderich, en af ministarne. Denne påminde, att en talare i sista sessionen påstått billens inlemnande böra anses som brott; man kan icke, yttrade talaren, med tystnad förbigå en sådan anklagelse. Ministeren genomgick hela historien om reformens uppkomst, som daterar sig från