Aftonbladet – 26 oktober 1831, sida 3

rådiga mäns förklaring, för atti följd deraf vidtaga erforderliga mått och steg. Rättvisan och Baron Wedels ära, den man så bård? angripit, fordrar en sådan åtgärd, och Albmänheten emotser den som något hvarpå man kan göra anspråk. En annan insändare yttrar? Sinnena äro upprörda och vi äro i stor ängslan att ve ta, det vi see en Hycene i menneskeskikkobse iblandt os, der af den höjeste magt er holdt i eÄÖ e og med MNaadesbeviisnin ger er overöst. Så mycket ba dock de i offentliga bladen framställda yttranden sem kat, att General Adjutanten för Armden blifvit beordrad anställa undersökning. Måtte då de män som härvid biträda icke glömma, att den i kedjor smidde, i sitt blod simmande, af plågor till sjelfmord bragte fången är lika mycket menniska som Gene ralen , Friherren och Hofmarskalken , och att det gifves en Gud i himmelen som for drar rättvisans utöfvande utan anseende till personen.) Måtte bvar och en som kap vite na i denna saken göra detta utan bänsigt till några förbållanden, och om han äfven icke blir kallad att vittna, samt betänka att samvetet manar till hämnd af hvarje företryck. : Måtte slutligen allt hvad i saken föregår oafkortadt offentliggöras, och icke nedläggas i något arkiv, hvad som än må komma i dagen, på det ingen må tro att någon med efterlåtenbet eller öfverseende omfattat en händelse af så stor vigt, En tredje insändare erinrar, att en fånge väl kan bestraffas för förseelser , men lik väl ej så, att den deraf tager skada till lif eller lem, Allmänheten har sig ännu icke bekant om Ole Guldbrandsen begått något brott af den beskaffenhet, att han gjort sig förtjent af korrektionsstraff. Hvad man vet är dock, att han efter ertappandet belades med bojor af ovanlig tyngd och insattes i ett mörkt hål, der han knappast fick mat för 2 sk. om dagen till lifsappehälle. Man vet äfven, att ban vid budstrykningen skrek så högt, ett det hördes på långt afstånd, och bad tag heldre lifvet?, men detta kunde icke beveka den närvarande kommendanten; deremot känner man icke hura många tampslag fången blifvit tilldelade från den stund han blef gripen till dess han dömdes till den sista mördande bestraffoinogen. Man skulle snarare kunna tro hans brott ha bestått deri, att han ej velat upp ge hvarifrån rymmarne fått den vid flykten begagnade båt, eller gifvit andra förnöjande svar på den mäktige Diktatoros frågor. Vid ett sådant förhållande måsta General Major Wedel-Jarlsberg ha pifvik befallning om tortur, rakt stridande wvt Grundlagens 46 4., som säger: Ingen kan dömmas utan efter lag, eller straffas utan efter dom. Pinligt förhör må icke cega rum.