Aftonbladet – 24 oktober 1831, sida 1

i Constitutionen medgifna rättighet, och utnämna ett antal pärer, tillräckligt att försäkra Billens framgång. Mr IFVeston föreslog i ett kort tal en adress till Lord Grey, att: 1:0 tacka honom för den vishet, ståndaktighet och sanna patriotism, som han visat medelst reformens framförande till den lagstiftande makten; 2:0 att då Petitionärerne fruktade, det den ädle Lorden, i händelse af motgång för Billen, skulle blifva frestad attafsäga sig sitt namn i Konungens conselj, ett steg, hvaraf de befarade de mest fruktansvärda följder för landet, så bönföllo de, att den ädle Lorden af inga omständigheter måtte förmås till en sådan afsägelse, så länge han fortfor att äga Hans Maj:ts förtroende, emedan de likväl icke skulle förtvifla om att billen kunde biifva lag, så länge han stod i spetsen för Ministdren. Mr Haynes förklarade, att han ansåg folkets styrka mäktigast, icke då den utbryter, utan då den genom sitt lugn bjuder vördnad. Likasom Manlius hade sagt till Romarne: ÖOstendite bellum, pacem habebitisy så ville Talaren säga: visen att I kunnen strida, så skolen i alldrig behöfva strida (Höga bifallsrop). Då reformbillen lemnades i Öfverhuset, hade de blifvit öfverraskade likt Belshazar. De hade icke likt honom vanhelgat Herrans offerkäril, men de hade vanhelgat hvad som, näst detta altare, den Alsmäktige högst uppskattade, nemligen hans folks frihet och lycka. Men nu lutade deras (Lordernes) ätt till sitt fall: TIskriftens ord hade talat emot dem; de voro vägde och hade befunnits underhaltige, och om de icke skyndsamt gåfve folket hvad detsamma tillhörde, skulle det tagas ifrån dem. Att emotstå folkets vilja och makt vore lika omöjligt, som att djeflarnei helfvetet kunna motstå försynens beslut. Hade de också någon rätt dertill? Nej. De ypperste Författare hade medgifvit, att det ena huset icke hade en sådan rätt i frågor som ensamt angå det andra (Hör, hör); sålunda kunde Underhuset ej blanda sig i frågan om Skottlands Pärer. Skulle Lorderne våga vägra billen i förtröstan på armåÅeen? Nej; ty de hade ingen arm om den ej aflönades, och det kunde ej ske utan att folket betalade taxorna. Dessutom, skulle väl dessa käcke män, som dragit ut emot fosterlandets fiender, samtycka till att fördunkla sin ära, genom att mörda sina hustrur, sina vänner och deras likar? (Höga rop af: Nej, nej). Skulle de väl för att understödja 400 personers tyranni öfver 16 millioner, färga sina svärd i landsmäns blod, Det gick icke an att längre gäckas med folkets känslor. Talaren ville visst icke råda