roivad Iran sill bord af ett slags foglar kallade -haärpyer, nästan i samma ögonblick den blifvit framsatt. Maten var visserligen god för dessa harpyer, men huru smakade den den olycklige romanhjelten och hans tillgifna vänner? jo, så väl, att hjelten tog upp sin båge och sina pilar och nedskjöt har pyerna. Talaren önskade väl icke att engelska folket skulle handla på detta sätt emot sina harpyer, men han var säker att harpyerna skulle drifvas inom sina rätta gränser, och icke längre tillåta att besvika, plundra och förSJ OO OR Av I trycka folket. Han ansåg visserligen icke Lorderne för harpyer, utan trodde dem tvertom vara honetta och ädla herrar: han ansåg dem för de menskligaste, de mest ömhjer tade och -ädelsinnade i hela landet i allmänhet taladt; men den stora olyckan var att de lefde i mörkret och icke vidrörde den jord, på hvilken vanliga menniskor lefde. De voro bedragne af smickrare, och talvickslickare, och stämplare och förledda att tro, det folket hade blifvit kallsinnigt i frågan om reformen. Om de blott underrättade sig om sanningen vore han säker att vr Jingen i hela England skulle finnas mera faärdig att göra folket rättvisa än den gamla och allmänt aktade aristokratien i landet. Denna kunde icke önska att draga folket vid näsan med ett sken af frihet som det dock aldrig skulle få smaka på. De kunde icke önska att blott göra folket ett puts, utan åsyftade troligen gifva det en representation villig att beskydda folkets intressen. Samlingen torde påminna sig att ännu för två år sedan de mest inflytande klasserna i Birmingham ännu voro emot reförmen, då deremot nu hela befolkningen hade: dragit ut för att understödja den stora saken. Hvarföre skulle icke samma inflytande verka på Lorderna, och om de irrade sig i dag, vore det derföre sagdt att de skulle irra sig i morgon. (Bravo). Talåren slutade dermed, att det vore kungen de mer än någon varelse på jorden hade att tacka för det stora verket, En gammal filosof hade sagt att en ärlig man som under motgång och strid alltid vidhåller sina redliga afsigter, är en täckelig syn äfven för gudarna. Men lika sant vore det att åsynen af en kung som ser ned från sin thron med känsla för sitt folks olyckor, och är besluten att lyfta detta folk ur dess betryckta ställning, likaledes måste vara försynen täckelig. Jag vill nu uppmuntra eder alt visa ett skådespel; det skönaste ett folk kan gifva, och jag ber er med en mun utropa: Gud välsigne konungeh; Jag önskar att ni mågen taga hattarne af eder och blicka upp mot himmelen hvarest en rättvis Gud styrer verldssystemet och med elt hjerta och en röst utropa Gud välsigne konungen! ae dd Det skådespel som följde härpå var skönt och stblimt öfver all beskrifning. HvarIA VA fond hläatta dar hauania aAa uwiatadac mat skulle vägra deras aftagande tor atv åter få friheten, som att Englands folk voro likgiltige för reformbillen. Häruti låg ett ganska tvingande skäl emot folkets likgiltighet. . Deras fattigdom förbjöd dem vara: liknöjda i en fråga der deras framtida välfärd stod på. spel. Det vore väl sant att personer funnos nog båla i sina omdömen för att våga påstå det handeln blomstrade och att tillståndet icke vore så svårt som man förestallde att skeppen fortforo att inkomma och utgå ur hamnarnaåa;, att manufakturerna skenbart voro. sysselsatta. Men hvar stadnade vinsten häraf? alla åhörarne kände att icke en näring ibland hundrade gåfve någon behållning; häraf de beständiga striderna emellan fabrikanter ne. och deras arbetare. — Någre af billens fiender hade: haft den djerfheten alt förklara, att representationen icke behöfde förbättras; men måtte deras tunga förlamas som vå gade yttra en n sådan falskhet! — Corruptioner hade så länge innästlat sig i styrelsemaschinen, att om Satan sjelf hade varit Premierminister, så hade han ej kunnat lyckats bättre, än färegående styrelser deri, alt utså torftighetens frö så vidsträckt och djupt som landets närvarande tillstånd bevisade, att Boroughmånglarne hade gjort. En utsigt på något bältre he ide nu blifvit dem skänkt af den enda ärliga regering som styrt i landet på mer än ett halft århundrade, under kanhända den enda konungs spira som kunde sägas verkligen ega sitt folks kärlek. (Starka bravorop). I förtroende till många Pärers dygd och fosterlandskänsla, trodde talaren att billen skulle gå igenom Lordernes hus!, och nationen ryckas undan den afgrund af elände, som han med fasa förutsåg om billen blefve afslagen. Mr Edmonds ansåg sig förvissad:att billen nödvändigt skulle passera på ett af två eller tre sätt. Det första genom Lordernes fria vilja och eftergifvenbet för den. allmänna viljan. -SkulHe detta vägras och Biskopparne med sin sanction sälta kronan på denna akt af galenskap och sjelfförstöring, så hasig: de konungen makt att utnämna Pärer, och talaren hoppades fullt och fast, att han 1 nödens stund skulle göra bruk af detta preogativ till det ädlaste af alla ändamål, det att återställa: ett tillgifvet och laglydigt folk i sina rättigheter. (Bravo). Hittills hade kronans prerogativer blifvit begagnade till helt olika ändamål, och en upphöjning till Pärskapet hade varit: belöningen för en trogen uppassning åt dagens tninistrar eller för understöd åt partiafsigter. Talaren uppräknade hövefter huru många Pärver blifvit utnämnde tender hvarje konungs regering. Han :ville icke ingå i undersökking om de motiver som gåfvit anledning till alla Pärers utnämning , hur u det jökes :yort svårt att ur historien bilda sig ett fkomligt begrepp om dessa orsaker; han ville endst nämna, oår PA Jan ctand laui aneh vuva chattar hän