dera often: Hynlken atgard hast kunde vidtagas i Ottesångerna, som också äro offenteliga gudstjenster på Söndagen. Betraktas den åter, och det med skäl, såsom en alfvarsara varning äfven för åskådarne, så vinnes ändamålet fullkomligare, ju talvikare de äro. Enligt sin natur, såsom för den biktande en välgerning, hvarigenom han återgifves åt ett christeligt samhälle, hvars välvilja och förtroende han bör söka förvärfva sig, blifver den mera betydelsefull uti en större än uti en mindre samling. Den närvarande mängden af dem, å hvilkas vägnar tillgift och förlåtelse? afkunnas, lemnar elt åskådligare begrepp om gåfvans storhet och värde. Då allt annat af officiel natur, kungörelser om gjorda stölder och tilltänkta äktenskap, om födda och döda menniskor m. m. anses nödvändigt böra afkunnas i Högmässogudstjensten, för att vara af full kraft och verkan, så kan man i allmänhet påstå, det vara ett nyckfullt undantag att derifrån utestänga den offenteliga Kyrkoplikten. Men vi föreställa oss, att någon biktande, t. ex. en till döden eller lifstidsfängelse dömd, med värdiga begrepp om saken, ville för sitt hjerta deraf hänrta alla möjliga fördelar: vi föreställe oss, att den tarfliga Aftonsången, närmande sig till en reformert gudstjenst, med sin egentliga betydelse af sjelfva predikan, som åter till stör-ta delen beror af predikantens förmåga, af honom jemfördes med Högmessan, som är omklädd med all den prakt vår församling velat och kunnat tillegna sig af Catholicismen, och som genom syndabekännelsen, tron, sången, bönerna och slutligen nattvardsgsången på mångahanda sätt talar till menniskohjertat: vi föreställa oss att brottslingen gående tilt grafven celler fästningshvalfven ifrån en ort, som såg hans sista fria handling vara en illgerning, vill, helst om det tillika är ifrån hemorten, taga med sig de djupaste intryck af andakt, hugsvalelse och tröst: att: han med afsaknad skulle se sig utestängd ifrån Högmessan, som på allt sätt dertill bäst egnar sig, och skulle i fritt val emellan denna och Aftonsången ej tveka att föredraga den förra. Vådan att, utöfver hvad lag bjuder, om ock blott för en timma, arrestera en person, är allmänt känd. Lika betänkeligt ville vi det skulle anses, att en till frihetens återfåenade berättigad hölles fängslad, om det också vore blott 3:me timmar. Efter: undergången kyrkoplikt är i många falk atvestanten berättigad till omedelbar frihet — skul le man icke anse: för en samvetsiak., att hålla bonom fängslad till kl. inemdt.4 på cftm. då han kunna Mörfå sm frihet vid Hög-l messans slut, middagstiden, och då dessa få timmar kunna vara af oberäkneligt intlytande för honom? Men vi höra dock den invändningen ifrån Hufvudstadens poliskam