1 AAC oo MOE FASO 6 SP RJ AREA med en underdånig hemstallan i detta afseende, är allmänt bekant; äfvenså är genom Tidningen Fäderneslandet Justitte-Kansleiens utlåtande i målet meddeladt. Vi känna icke de flerehanda skäl, Konsistorium anfört till stöd för den sökta förändringen. De, som genom Justitie-Kanslerens utlåtande blifvit uti Fäderneslandet för Allmänheten framlagde, och hvarpå äfven denna Embelsman grundat sitt tillstyrkande, äro hemtade ifrån den förutsättning att Kyrkopliktens undergående uti Högmässan skall föranleda till störande af andakten både hos den del af församlingen, som har bänkrum i pliktpallens granskap, och hos den biktande sjelf genom det på stora gången vid denna Gudstjenst vanliga större tillopp af åhövare. Emot dessa skäl skulle man kunna anföra hvarjehanda, t. ex. att trängseln i Aftonsången varit och är mången gång lika stor som uti hvilken Högmässa som helst, och skulle säkerligen ofta blifva det, om vederbörande vore betänkte alt söka få denna Gudstjenst flyttad i eller 13 timme sednare. Trängseln i våra kyrkor är äfven under Högmässan ej synnerligt stor, om ej på en och annan märkligare dag, och då någon Predikant med tonen eller nyheten för sig uppträder. I allmänhet inträffar det mindre ofta, att äfven andra delen. af gången i kyrkan är uppfylld af åhörare, hvilket dock allmännast sker i Aftonsångerna, som för det. mesta besökas af personer, hvilka icke hafva bänkrum och således måste taga plats på stora gångens lösa bänkar och stolar — ja, sjelfva bänkrummen, så aflägse, äro ingalunda begärlige och på bögst få ställen uthyrde: dessutom har en bänkägare samma bänkrunm: både för Aftonsång och Högmissa. Det förhållande synes. således ej vanligtvis äga rum, att Kyrkopliktens undergående i Högmässan skulle för trängselns skull både för en del af Församlingen och den biktande vara mera andaktsstörandeän i Aftonsången. Uti sjelfva handlingen, ehuru mycket man fasar för dess orsak, brottet, lärer väl ingen med sannt christeligt sinne finna något så ytterst vederstyggeligt. Den år en inrättning nästan lika gammal som Christna Församlingen: den. ulttyder den skönaste sidan af christendomen, och ej blott möjlig heten till bättring och omvändelse, utan äfven till en återförsoning med Gud och Samhället, samt påminner om de förnämsta christeliga dygderna, menniskokärlek, försonlighet, öfverseende. Man har med rin a framgång sökt utur Templet och ifrån Predikstolarne bortskaffa långt otillbörligare saker, såsom kungörelser om de mest verldsliga och sjelfva blygsamheten nära sårande ting. Ingen har ännu tänkt på att förvisa detta kram ifrån Högmässorna till Aftonsångarne. Men är sjelfva handlingen ovärdig Högmässogudstjensten, så är den ock ovärdig hvilken Gudstjenst som helst, och FALK Fre