klagar öfver den Kungliga illbragden och våldsamheten. Här röres man af en faders djupa smärta, där eldas man af Brutus, hvilken, tadlande dessa tårar och denna overksamma klagan, uppmanar dem att, såsom män, såsom Romare egnar, fatta vapen emot dem, som vågat att handla såsom fiender. Hvarje behjertad yngling inställer sig frivilligt med vapen; äfven det öfriga vapenföra manskapet följer. Nu qvarlemnades i Collatia en tillräcklig besättning vid portarne, och vakter utsattes, alt ingen måtte underrätta de kongliga om denna rörelse; de öfrige tågade, väpnade och anförde af Brutus, till Rom. Man kommer dit: förskräckelse och larm utbredes öfverallt, där den väpnade skaran framtågar; men åter, då man i spetsen för henne ser de första af Roms medlorgare, slutar man till något vigtigt, ehvad det ock måtte vara. En så gruflig händelse väckte också i Rom icke mindre gäsning i folkets sinnen, än den väckt 1 GCollatia. Ifrån alla trakter i staden hastar man derför till: Forum, Så snart folket där församlat sig, kallas det af en häroid till Öfversten för lifvakten ) hvilket embete Brutus just då beklädde. Då höll han ett tal, hvilket ingalunda röjde det Jynne och den sinnesart, som han till den degen bade hycklat: om Sexti Tarquinii otyglade brånad; om Lucretias afskyvärda kränkning och ömkliga död; om Tricipitini barnlöshet, för hvilken dock förlusten af en dotter var mindre smärtande och beklagansvärd än dess orsak. Vidare talade han om sjelfva konungens tyranni, och om menighetens elände och mödor, hvilken nedsänktes under jorden att arbeta på grafvar och kanaler. Romerske män, som besegrat alla kringboende folk, hade från krigare blifvit gjorde till bandtverkare och stenhuggare. Han påminde dem huru skändligt Servius Tullius blifvit mördad, och huru dottren ukt på den afskyvärda vagnen öfver fadrens lik — han anropade slutligen Gudarne, förolämpade föräldrars hämnare. Genom dessa och andra, förmodligen än rysligare målpingar, hvilka, ingifoe af ögonblickets harm öfver ställningen, icke lätt kunna af häfdatecknaren efterhärmas, förmådde han den upphetsade folkmängden att förklara konungen riket förlustig, och döma honom, Lucius Tarquinius, med maka och barn, till landsförvisning: Han sjelf gick med ett utvaldt och väpnadt manskap, som frivilligt erbjöd sin tjenst, till lägret vid Ardea, för att upresa håten emot konungen. Befälet i hufvudstaden uppdrog han åt Lucretius, som redan förut blifvit af konungen förordnad till Stads-Kommendant:) Under detta tumult flyktade Tullia ur huset, förföljd, hvår hon framgick, af mäns och qvinpors förbannelser, som anropade hennes föräldrars hämnande vålnader. FSS ——— NN