Add ICKRU UUUuUtlsUKkaAa HUlUQviuUad UClla lal sat tas på räkning af ett allmänt spridt konstsinne eller på blotta begäret att se något nytt; lika mycket, om det varit nyfikenhet så har den åtminstone haft ett ypperligt tillfälle att få gälla för sann konstkärlek, ty denna staty är värdig granskapet med Sergells skönaste arbeten, ehuru i helt ennan anda än dessa. Odin föreställes klädd i pansarskjorta, med ett utomordentligt skönt draperi öfver bröstet och axlarne; på venstra armen förer han skölden, prydd med sinnebilder ur Nordens Mythologi; den högra handen är utsträckt, och i denna hand hvilar spjutet Gungner, stödt mot jorden. På den krönta fornrordiska hjelmen sitta Korparne Hugin och Mumin, lutande sig till AsaKonoungens öra. Då vi redan i första raden af denna upsats benämnt arbetet ett mästerverk, hafve vi sagt allt bvad som kan sågas, och detaillering af formernas skönhet, ädelheten i ställning, harmonien i hela figuren, teckningens fullkomlighet c. vore blott en ammification deraf. Detta arbete torde ha fel såsom allt annat; de äro åtminstone af det slaget, att ett djupare, mera minutiöst studinm erfordras att upptäcka dem. Vi vilja bär blolt något yttre oss öfver sjelfva khkufvudidtens behandling. Det har alltid ansetts för ett svårt, af nrånga för ett alldeles olösligt problem, att i bildande konst återgifva den nordiska Mythen, Då Grekiska konstverk äro de enda typer för framställningen af det sköna och dessutom detta sköna absolut taget, var den lefvande principen i hela deras sinnebildslära, måste det ock i sanning synas omöjligt att ur en annan dylik lära, Nordens, som bildat sig utan ringaste afseende på formens skönhet, och stundom äfven utan afseende på ideens, taga ett ämne och behandla det på en gång troget, karakteristiskt och skönt. För snillet är dock ofta detsvåraste lätt, och Herr Fogelberg har på ett öfverraskande sätt löst problemet. Hans Odin är ingen Grek, ingen Romare, ansigtet bär stämpeln af ägta Göthiskt ursprung, men oakadt typent för denna folkstams drag är så väsendtligen allt hvad man vanligen kallar Antiken och vänjt sig att uteslutande tillägga egenskapen af ren form, tro vi dock ingen skall finnas som saknar nämnde egenskap i detta förträffliga hufvud. Vi ha hört anmärkas att ansigtet skulle vara för litet köttigt och derigenom utseendet för mycket åldradt; men utivycket af en Nordisk kämpa-Konung, af en Scandinavisk Jupiter Olympicus, krafver otvifvelaktigt den grad af kantigket, af stränghet 1 konturen, — om vi få nyttja detta uttryck, — som utmärka hela denna figur. Den ädla, mildt hvälfda pannan, fri från hvarje skugga af oro eller möda, ålevger ullfyllest den friska, oförgängliga