Aftonbladet – 11 oktober 1831, sida 1

LITTERATUR. (Forts. fr. N:o 233). Vår tids historia från Fredrik II:s död af Carl Adolf Menzel, öfversatt af Chr, Stenhammar. Oförsonligast och, att man så må säga, vidskepligast afskyr vår författare Napoleon. BorgareSonens från Ajaccio seger öfver de legitima Konungarne är i hans ögon ett oförsåtligt brott. Korsikanern, äfventyrarn, Tyrannen vansinnig ursinnig Tiberius — men läsaren tröttnar att genomlöpa och vi att antekna hela I skalan af de skymfliga benämningar Menzelslösat på den hvars öfverlägsna snille han nödgas erkänna. Han har icke ens blygts att begabba den store mannens känslor såsom make och far, dem han dock ej vågar att neka. (sid. 555, 2 Del.) Napoleons inre storverk, hans lagstiftning, hans omsorger för fabriker och slöjder, om också i omdömet underkastade de skiljaktiga systemernas motsatta åsigter, de gigantiska nationalföretag, som underchans ögon och efter hans planer utfördes — dessa äro alldeles förbigångna iett verk som kallar sig vår tids historia, Äfven hans yttre politik uppenbarar sig for Menzel aldrig ur annan synpunkt än den crassa och numera utslitna af den mest förhärdade egoism. Napoleon är för bonom blott en Moloch, en Baal, som förklarade sin egen person och sikt förbevrligandeför verldshistoriens resulist— sin kallelse att herska för mensklighetens högsta bestämmelse, som åsyftade förstöringen af folkens historiska och individuella Hif. Någon vildare fosforism ån dessa rader torde vara svårt att uppvisa. Men låtom oss höra honom till slut: Denna vansinnighet hos aonom enskildt skall likväl förefalla efterverlden mindre otrolig än den fortfarande villan hos många bland de underkufvade, hviika fartforo att skänka denpa egoism sin hylluing och sin entusiastiska beundran. Och likväl förestod den det än otroligare fenomenet , att Napoleon efter sitt fall kunde skyla den vidriga oeot Per om . ss län oo AA far AA ss JA