all ingen derai kan aga någon rattelse, Ucn individuella storhet, hvarpå franska revolutionen var så rik, och genom hvars fullkomliga kännedom och uppfattning, man ensamt kan lära sig att rätt uppskatta denna högst mårkvärdiga hvälfning, har Menzel endast bevärdigat med en flygtig blick och egnar den sällan någon serskild uppmärksamhet, om ej för att nedsätta den. Så mycket mera förvillande blir det, då han någon gång finner för godt att i korta or dalag anföra ett eller annat äkta romerskt drag (såsom med Bailly och Lanjuinais) af män, mot hvilka han eljest i massa väldeligen deklamerar och stämplar såsom fege m. m. Läsaren häpnar då, och vet ej hvad han skall tro om dessa namn, som skymtat förbi honom likt bilderne i en laterna magica, och med få undantag endast visat sig i förening med någon blodig eller våldsara handling, tills de på en gång finnas illustrerade af en ädel bedrift eller hedrade med en oförväntad mention honorable. Se här ett exempel bland många. Mellan Girondisterne och Bergpartiet finner man ingen anvan serdeles skillnad, ämatt det sednare ägJe mera kraft. De förre kallas fege? och hycklare, (pag. 366 m. fl. ; del.) och Conveutet, på en tid då de ännu ägde pluralitet der, en rasande pöbelhop (pag. 361). Under det författaren uttömmer sin pathos för att skildra Bourbonernas sista stunder, uppgifves att en Vergniaud, en Brissöt, en Gensonn m. fl. tillbragte den sista natten i förtviflans bemödanden att döfva sig sjelfve ; straxt derefter heter det att de voro berusade af de republikanske phrasernas yra, berättas huru Vergniaud sjelfmant till vakten aflemnade en flaska förgift, den han försmådde att begagna — i sanning egna bevis på förtviflan — och slutligen yttras om de fege hycklarne, att nu voro de snillsikaste, mest välmenande mån slagtade. Den partiskhet författaren hyser mot de republikanska fransmännen uppenbarar sig öfverallt, och ofta i en ganska förhatlig dager; den förleder bonom icke allenast att i skildringen af revolutions-krigen med likgiltighet förbigå de franska fältherrarne, under det ban med stor omsorg söker öfverskyla bristerne bos deras motståndare, (prinsarne af Coburg, Braunschweig in. fl.) och upphöja deras förtjenster; utan äfven att, åtminstone indirecte, försvara en tygellös pöbels illgerningar, så snart dessa äro rigtade mot Fransmännen, Man läse hans redogörelse för de franska Ministrarnes mördande vid Rastadt och i Rom, och man skall se denne afsvurne fiende till alla folkrörelser skänka öfverseende åt Tysk och Haliensk mobb, med samma penna som nyss uttömt sig i afsky för jakobinerne i Frankrike. Robespierre, är öfverhufvud taget, den enda carkter från denna tid Menzel egnat j